konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 290 tionellt. På en rättskulturnivå kunde företeelser i det egna landets rätt förklaras och byggas ut med hjälp av utländska teorier, där argumentens tyngd var viktigare än deras bindande kraft. Frågan är då vad som fick definiera hierarkin, statsmakterna eller normtyperna? Lagstiftaren – antingen det var monarken ensam eller monarken tillsammans med folkrepresentationen – ansågs som överordnad av flera inom den tyska doktrinen och av de tyskinspirerade i Norden. Hermanson diskuterade ”lagstiftaren” i förhållande till domstolarna, och det synes ha varit monarken ensam som åtminstone i detta sammanhang var ’lagstiftaren’ eftersom domstolarna hade att rätta sig efter dennes förklaring om att ständerna samtyckt. Monarken ensam ansågs – i anslutning till den monarkiska principen –överordnad av domaren Reichensperger vid 1862 års tyska juristmöte, av Ullmann, och av Schulze. Detsamma gäller Friis och Tscherning år 1966 respektive 1868 i Danmark, som mer eller mindre uttyckligt jämförde staten med människokroppen. Monarken och folkrepresentationen tillsammans ansågs överordnade av Naumann, även om han inte var helt konsekvent; jag återkommer till honom. Han utgick i vart fall från synsättet att staten var en organism, vilket föregick den statsrättsliga positivismen. Även många av hans källor tog detta som sin utgångspunkt, och att den högsta makten i staten var monarken i flera av de åberopade tyska verken hindrade inte Naumann från att föra över resonemanget till monark och folkrepresentation tillsammans i Sverige. Nellemann tog år 1868 visserligen avstånd från någon typ av uppenbarhetsrekvisit, men han ville till slut i argumentationen inte ha någon lagprövning heller. Under provisorietiden synes domstolarna ha uppfattat sig som underordnade regeringen. Goos satte kung och parlament överst. Vilket av dessa två synsätt man bekände sig till verkar inte ha haft betydelse för synen på domstolarnas roll. Dessa var underordnade. Möjligen kunde man ha tänkt sig att domstolarna i endera fallet kunde ha en funktion att fylla i kontrollerandet av att monarken inte förbigick folkrepresentationen. Om monarken ensam var överordnad var dock folkrepresentationen inte så viktig att någon behövde bevaka att dess samtycke inhämtades, och om den var på samma nivå som monarken kunde den bevaka detta själv. Normhierarkin, å andra sidan, hade en del tydliga förespråkare. Man kan åter Statsmaktshierarki och sidoordnade normtyper Normhierarki och sidoordnade statsmakter
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=