kapitel 3. teoriernas slutenhet 289 korrekt orsak och verkan, ämbetsmannen som trotsade ockupationsmakten och åberopade lagen. Orden ”er härskare har lovat vörda” lagen, innebär ett indirekt åberopande av konstitutionen. Sedan händelsen, förmedlad av dikten, blivit återgiven i bild, förstärktes händelsens betydelse somminnesplats för den negativa sidan av det konstitutionellt kritiska dömandet. Betydelsen av den geografiska platsen – landshövdingen Wibelius ämbetsrum – förstärktes därmed. För domarna var det givetvis av särskild betydelse att Runeberg låtit Wibelius stå vid sitt domarbord, vilket inte bara återspeglade att en landshövding i många avseenden agerade på domarlikt sätt utan också framhävde domarens särskilda ansvar för tillämpningen av lagar som kunde stödjas på grundlag. Carl Ussings resonemang år 1899 visar att domarna inte var ägnade att uppfattas som tillräckligt oavhängiga – för att översätta hans resonemang till de här använda begreppen saknades användbara minnesplatser. Grundlagen hade inte i tillräcklig mån fått en sådan position, och så gott som hela den i detta kapitel behandlade perioden hade dominerats av maktkamp och konstitutionell osäkerhet. Provisorietiden hade visat att grundlagen delvis kunde sättas ur spel utan att domarna ingrep. Naturrättsliga tänkesätt är svåra att hitta under denna period. Naumanns diskussion om domarens eventuella samvetsbetänkligheter i rättstillämpningen ledde inte till en slutsats om någon motståndsrätt utan till att domaren måste avsäga sig domarämbetet. Det var alltså inte fråga om någon naturrätt som omfattade hela samhället utan om det individuella samvetet. Vad som i stället dominerade rättstänkandet på det konstitutionella området var teoretiseringen av rätten, de mer uttryckliga försöken att placera företeelser i rätten i förhållande till varandra och dra slutsatser utifrån den struktur som sålunda bildats. Mest framträdande i teoretiskt hänseende är Gerbers och Labands statsrättsliga positivism, som i Norden fick sin främsta uttolkare i Hermanson. Med staten uppfattad som en juridisk person kunde monark och parlament ses som organ för ett överordnat helt, vilket i sin tur innebar att den monarkiska principen frångicks eller i vart fall modifierades. Intressant i detta sammanhang är att teorier från utländska rättsordningar även nu kunde appliceras på den egna utan närmare diskussion. Det leder till den slutsatsen att rättsordningen visserligen var nationellt enhetlig med en högsta lagstiftare, men att den rättsliga teorin fortfarande arbetade transnaStatsmaktshierarki, normhierarki? Rättens diversifiering och enhet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=