konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 282 fattningarna i litteraturen. Højesteret hade inte uttalat sig. Goos och Hansen lämnade frågan öppen.501 År 1889-92 utkom Goos med Forelæsninger over den almindelige retslære. Det är del 2 från år 1892 som nu är av omedelbart intresse, och där tog han ställning i frågan. Han tog sin utgångspunkt i ”Den etiske Retsfilosofi” och i uppfattningen att staten hade ett samlande syfte med ett enda högsta centralorgan. Han motsatte sig Montesquieus indelning i självständiga lagstiftande, utövande och dömande makter:502 Detta påminner om Hermansons resonemang i Finland och om Labands monarkiska princip. Enligt Goos kunde det inte föreligga strid mellan olika makter i statens topp, utan det måste finnas ett enda översta centralorgan. Det maktutövande organet skulle dock kompletteras med organ som vakade över att maktutövningens gränser inte överskreds. Kungen innehade statsmakten, och den lagstiftande och dömande makten var denna makts kontrollörer.504 Det är här fråga om en kompromiss505 mellan idén att staten har en högsta maktutövare, oavsett om staten uppfattas som en organism eller en juridisk person,506 och att olika makter bör kontrollera varandra. En författningsenligt tillkommen lag var enligt Goos bindande för domstolarna oavsett om den kunde anses orättfärdig mot individen. Om domstolarna skulle kunna pröva denna fråga skulle de ha del i lagstiftningsförfarandet, och eftersom domstolarnas makt antingen härrörde från regeringsmakten eller lagstiftningsmakten var deras legitimitetsgrund redan representerad i lagstiftningen.507 Däremot var det enligt Goos inte uteslutet att domstolarna skulle kunna pröva om lagarna kommit till på författningsenligt sätt. Om den grundlagsstiftande makten och den lagstiftande makten 501 Goos och Hansen 1890 s. 66-67. 502 Carl Goos, Forelæsninger over den almindelige Retslære, bd 2, Köpenhamn 1892, s. 397-398. 503 Goos 1892 s. 398. – Jfr Olsen 2005 s. 198 som ifrågasätter ”almindelig erkjendt” mot bakgrund av att Matzen inte höll med, men sannolikt syftade Goos på Laband och annan tysk doktrin. 504 Goos 1892 s. 399-400, 459. 505 Jfr Olsen 2005 s. 200-201 som anser detta vara en kompromiss mellan Montesquieus uppdelning mellan statsmakterna och Goos’ egen uppdelning statsmakt och kontrollmakt. Jag skulle snarare säga att Goos’ lära är en kompromiss mellan Laband och Montesquieu. 506 Goos tog avstånd från den statsrättsliga positivismens sätt att uppfatta staten just som en juridisk person, se Björne 2002 s. 408, jfr s. 241-242. 507 Goos 1892 s. 472-473. ”Paa dette Grundlag opererede saa i lang Tid baade Videnskaben og de positive Forfatningslove. Nu er det mislykkede i at tage denne Sondring til Grundlag ved Spørgsmaalet om Organisationens Toppunkt almindelig erkjendt.”503
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=