kapitel 3. teoriernas slutenhet 277 kommit på rätt sätt; detta följde av de engelska och belgiska exemplen och diskussionen på det tyska juristmötet 1862. Lagars författningsenliga tillkomst borde dock presumeras, till dess motsatsen utrönts. Utifrån dessa tyska principer, dessutom stödda på uttalanden av Gneist, Holck och Bluntschli, ansåg Blomberg att domarna borde kontrollera om lagarna antagits på korrekt sätt med riksdagens samtycke. Medan Naumann fokuserade på prövning av om förordningar krävt riksdagens samtycke och om domarna kunde pröva lagars materiella grundlagsenlighet, handlade Blombergs framställning om den formella prövningen utan att relatera denna till kompetensfrågan. Blomberg knöt, intressant nog, resonemanget till ”den dömande myndigheten[s]” oberoende ställning, för det skulle inte vara förenligt med den att ”domstolen förnedrar sig till att tillämpa ett lagstadgande, som tydligen saknar lagligt berättigande”.467 Sexton år senare gick han, i en artikel i Tidsskrift for Retsvidenskap år 1896, ett steg längre. Han ställde den norska inställningen, inspirerad av den nordamerikanska författningen, mot den kontinentaleuropeiska debatten.468 Liksom tidigare fann han att domaren inte borde tillämpa en lag som inte beslutats på formellt korrekt sätt. Han fäste vikt vid promulgationens innehåll och presumerade att en utfärdad förordning hade tillkommit formellt korrekt och att den föll inom kungens lagstiftningsområde. Om det emellertid var ”uppenbart och oomtvistligt”469 att en föreskrift beslutats av kungen ensam fast riksdagens medverkan krävdes borde domarna inte tillämpa föreskriften. En förordning som materiellt stred mot grundlag eller allmän lag borde inte heller tillämpas. Slutligen uttalade han sig nu också för en materiell lagprövning av gemensamt stiftade lagar: Därmed anslöt han sig, utan angivande därav, till lagutskottets uttalande år 1828-30 och till Naumanns uttalande om ansvarighetslagen. Domaren skulle, enligt Blomberg, dock ”alldeles icke kunna tillerkännas rätt att pröfva”471 om en gemensamt stiftad lag 467 Båda citaten från Blomberg 1880 s. 81. 468 Hänvisningarnar går, bl.a., å ena sidan till Aschehoug och Matzen och å den andra till Laband ochNellemann, dessutom till Naumann ochHermanson. SeBlomberg 1896 s. 79-80. 469 Blomberg 1896 s. 81. 470 Blomberg 1896 s. 81-82. 471 Blomberg 1896 s. 82. ”Och om en lag af konung och riksdag stiftas, som innehåller en bestämmelse, som tydligen strider mot ett ännu bestående grundlagsstadgande, så bör väl domstolen helt enkelt åsidosätta tillämpningen av det nya lagbudet, enär grundlagsbudet otvifvelaktigt är den rätta lagen.”470
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=