konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 268 lagsbestämmelser som uttryckligen gav medborgarna individuella rättigheter och som därför borde kunna tillämpas av domstolarna.413 Ett skäl mot att låta domstolarna tillämpa 95 § var att varje statsmakt måste kunna avgöra gränserna för sin kompetens, såvida inget annat var föreskrivet. Denna uppfattning stod enligt Matzen i strid med ”den formelle Rets Princip”, som innebar att inget organ själv slutligt kunde pröva sin kompetens. Om rättsstaten skulle genomföras fullt ut skulle detta gälla även de statliga organen. I ljuset av detta måste det särskilda förfarandet för grundlagsändring innebära att grundlagsstridiga lagar var rättsligt betydelselösa och inte skulle beaktas av domstolarna. Bundenheten till grundlagen gällde inte den grundlagsgivande myndigheten men alla grundlagsbestämda myndigheter: Matzens sätt att se på den grundlagsgivande myndigheten i förhållande till de grundlagsbestämda organen påminner om Lassons synsätt att grundlagen var det högsta uttrycket för folkviljan, inte folkförsamlingen.417 Matzen övervägde om 1849 års grundlagsförändring inte innebar mera än att enväldet kvarstodmen nu utövades av kungen och riksdagen tillsammans. Då skulle det vara rimligt att uppfatta 95 § som icke rättsligt bindande. Men enligt Matzen hade grundlagen avskaffat hela grunden för den tidigare ordningen. Matzen menade att det inte skulle bli någon praktiskt betydelsefull rättsosäkerhet av att lagars liksom anordningars och tillfälliga lagars grundlagsenlighet fick prövas. Som stöd för detta anförde han de nordamerikanska och norska exemplen och hänvisade till Aschehoug.418 Kortfattat lade Matzen slutligen till att domstolarna inte fick pröva frågor som hörde till det po413 Matzen 1876 s. 296-297, 1888 s. 289-290, 1900-01 s. 279-280, jfr 1910 s. 252-257. Hänvisningen till medborgarnas rättigheter först i Matzen 1900-01. 414 Matzen 1876 s. 297, 1888 s. 290-291, 1900-01 s. 280. 415 Matzen 1876 s. 297-298, 1888 s. 290-292, 1900-01 s. 280-282, jfr 1910 s. 257-260. 416 Matzen 1876 s. 297-298, 1888 s. 291, 1900-01 s. 281. 417 Holmøyvik 2007 s. 770, se även s. 745. 418 Matzen 1876 s. 299-306, 1888 s. 293-300, 1900-01 s. 283-289, jfr 1910 s. 248-251, 260-262. Hänvisningen till Aschehoug först i Matzen 1888. ”Naar den [95 §] udtaler, at Grundlovsbestemmelser ikke kunne gives af den almindelige Lovgivningsmagt, men derimod kun af det derfra væsentlig forskjellige Subjekt for den grundlovgivende Myndighed, da fremtræder denne Udtalelse som en saadan ren och klar Retsforskrift, hvis virkning efter almindelige Regler maa være, at de af det uberettigede Subjekt trufne Bestemmelser ere retlig betydningsløse og derfor ikke behøve at paagtes af Domstolene.”416
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=