kapitel 3. teoriernas slutenhet 263 omprövningsrättens intensitet. Stang talade omuppenbarhet, i 1866 års fall var det tal om ’klara fall’ och även Aschehoug talade om att enighet mellan de två statsmakterna skulle tilläggas stor vikt varför domstolarna skulle vara försiktiga och inte åsidosätta lag i tveksamma fall.389 Som Ragnhildur Helgadóttir har framhållit är det ironiskt att Aschehoug utsatts för så skarp kritik för sitt förmenta införande av lagprövningen när han i själva verket manade domarna till försiktighet.390 Detta gäller särskilt om man funderar något på varför Aschehoug fäste vikt vid om Stortinget och regeringen blivit eniga efter en ingående grundlagstolkning. Det argumentet är jumeningslöst om parlamentarism råder – det kan bara ha tagits fram dessförinnan, när Stortinget ochmonarken eller regeringen var två statsmakter i motsättningsförhållande. Något tydligt brott representerade inte Aschehoug, men han var den förste som relativt utförligt behandlade prövningsrätten.391 Ulf Torgersen har vid en jämförelse mellan den amerikanska och norska högsta domstolen anfört att den norska saknade möjligheten att utgöra en balans mellan den lagstiftande makten och den verkställande makten. Eftersom lagprövningen ’uppfanns’ när parlamentarismen infördes blev den genast meningslös, då den dömande makten möttes av enighet mellan den lagstiftande och verkställande.392 Även omman nu skulle utgå från att lagprövningen infördes på 1880-talet, haltar Torgersens resonemang, för lagprövningen kan ha en funktion att fylla just i den situationen – det är just då motsättningsförhållandet mellan parlament och monark upphör. I sammanhanget vill jag dessutom framhålla att Aschehougs referenser till norsk rättsutveckling har tydliga paralleller med Lassons. Lasson hänvisade först till 1822, 1854 och 1855 års domar,393 till stortingets diskussioner år 1821 om adelslagen och till Story § 1576.394 Då dessa hänvisningar återkommer hos Aschehoug kan konstateras att den senare snarast satte in en existerande diskussion om lagprövning i en mera omfattande statsrättslig, komparativ och historisk kontext. Detta gjorde hans verk så auktoritativt att samtida och senare jurister var tvungna att förhålla sig till det. De diskuterade vems tolkning av Aschehoug som var den rätta, men de ifrågasatte honom inte.395 389 E. Smith 1993 s. 175-179. 390 Helgadóttir 2006 s. 59. 391 E. Smith 1993 s. 175-179. 392 Torgersen 1963 s. 221-225 och 241-242. 393 Lasson 1868 s. 66-67. 394 Lasson 1869:1. 10, 12, 17. 395 Helgadóttir 2006 s. 25-30.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=