kapitel 3. teoriernas slutenhet 259 av grundlagen ändå borde tillämpas. Om kungen nekat att utfärda en lag eftersom han ansåg den grundlagsstridig, borde domstolarna – då lagen enligt 79 § blev gällande när stortinget tredje gången antagit den – avgöra lagens grundlagsenlighet. Om båda statsmakterna varit eniga om en lag hade åsikten att den skulle tillämpas även om den var grundlagsstridig bättre skäl för sig, men den var inte heller då övertygande. Underförstått utgick Aschehoug även här från lagtypernas hierarki, men han uppmärksammade också problemet hur grundlagen skulle tolkas. Han förordade att domarna skulle utgå från grundlagens ”sande Mening”358 – eller ”virkelige Villie”359 – snarare än från dess ordalag.360 ’Statsmakternas’ överväganden om grundlagsenligheten borde tilläggas betydelse. Om frågan om lagens grundlagsenlighet hade varit föremål för ”en indtrængende Drøftelse” av dessa, borde det tilläggas ”stor Vægt, at de ere blevne enige om den den bekræftende Besvarelse”.361 I så fall borde domstolarna vid tvekan välja att inte åsidosätta lagen som grundlagsstridig. De borde även i övrigt vara försiktiga med det. Särskilt skulle de vara återhållsamma med att överpröva fall där Stortinget gjort intrång i regeringens rättigheter eller vice versa, om de två statsmakterna var eniga.362 Först efter dessa inledande komparativa, historiska och teoretiska resonemang övergick Aschehoug till att konstatera att domstolarnas kompetens att pröva lagars och stortingsbesluts grundlagsenlighet ”er blevet gjældende Ret hos oss”.363 I Nordisk Retsencyklopædi uttalade han till och med att domstolarnas behörighet att åsidosätta lag eller stortingsbeslut, som stod i uppenbar strid med grundlagen, hade ”næppe været omtvistet”.364 Han utredde emellertid hur rättsläget hade blivit som det var: Han hänvisade till de parlamentariska erkännandena av detta år 1821 och Høyesteretts avgöranden i 1822, 1841, 1854, 1855, 1866 och 1868 års rättsfall; det sista dock motsatsvis. I detta sammanhang uttalade han att 1841 års dom ”vel er den vigtigste, Norges Høiesteret nogensinde har afsagt”.365 Intressant är att Aschehoug – till skillnad från övrigas framställningssätt – inledde med att diskutera lagars materiella grundlagsenlighet och sedan 358 Aschehoug 1885:1 s. 354 eller 1893 s. 367. 359 Aschehoug 1885:2 s. 433, även 1886 s. 193. 360 Aschehoug 1885:1 s. 353-355 eller 1893 s. 365-368. 361 Aschehoug 1885:1 s. 355 eller 1893 s. 368, båda citaten. 362 Aschehoug 1885:1 s. 355 eller 1893 s. 368. 363 Aschehoug 1885:1 s. 355 eller 1893 s. 368. 364 Aschehoug 1885:2 s. 432, även 1886 s. 193. 365 Aschehoug 1885:1 s. 357 eller 1893 s. 370.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=