kapitel 3. teoriernas slutenhet 257 inte att Riksrätten och Høyesterett var oavhängiga av och i realiteten sidoordnade med de båda statsmakterna.346 När det gäller domstolarnas prövning av lagars grundlagsenlighet och förvaltningsbesluts lagenlighet tog Aschehoug sin utgångspunkt i ett historiskkomparativt studium. Föremålet för undersökningen var, i vilken utsträckning individen kunde få giltigheten av statsmakternas beslut prövade av domstolarna. Efter en redogörelse för rättsläget i England, USA, Frankrike, Belgien, Holland, Italien, Schweiz, Tyskland, Österrike och Sverige kom han in på den dansk-norska historiska utvecklingen.347 I sin komparativa studie använde han delvis samma litteratur som nämnts i det föregående – The Federalist Papers, Story, Tocqueville, H. A. Zachariä, Zoepfl, Laband, Gneist, Bischof, Wächter, Mohl, Schulze – men på ett annat sätt: till skillnad från hos Hermanson och Naumann presenteras de olika ländernas rätt, och de utländska författarnas uppfattningar används inte i den delen för att bygga upp Aschehougs teori. Generellt föredrog Aschehoug engelska och amerikanska förebilder, och han inspirerades inte av den tyska konstruktiva riktningen.348 När Aschehoug övergick till att behandla frågan om lagprövningen i Norge inledde han med att förklara att domstolarna inte var bundna av den lagstiftande maktens beslut på den grunden att den slutligt bestämde sin egen kompetens. Inte heller skulle domstolarna vara bundna enbart av att de båda statsmakterna – kung och riksdag – var eniga; lagprövning innebar inte att domstolarna ställde sig över statsmakterna. Den skillnad Aschehoug gjorde mellan å ena sidan ”statsmakterna”, det vill säga kung och storting, och å andra sidan den dömande makten, innebar inte att domstolarna skulle vara bundna av de lagar dessa statsmakter stiftade.Det var inte en hierarki mellan statens makter som avgjorde frågan utan en hierarki mellan lagtyperna: Betydelsefullt var, att grundlagen inte kunde ändras på samma sätt som vanlig lag, och eftersom ändringar inte fick strida mot dess principer eller anda var den till en viss grad oföränderlig: ”Tanken er følgelig, at Samfundet ikke 346 Aschehoug 1885:1 s. 291-301 eller 1893 s. 300-310. 347 Aschehoug 1885:1 s. 301-330 eller 1893 s. 311-340. 348 Björne 2002 s. 403-404. 349 Aschehoug 1885:1 s. 350 eller 1893 s. 363. ”Naar den Grundlov, Samfundet har vedtaget som sin høieste Retsnorm, sætter den lovgivendeMagt visseGrændser, saa er det ikke alene fordi de, der gave Grundloven, have anseet disse Begrændsninger retfærdige eller hensigtsmæssige, men ogsaa fordi de have forudsat Muligheden af, at Retfærdighedens eller Hensigtsmæssighedens Fordringer netop i disse Stykker ellers kunde blive krænkede.”349
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=