konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 254 rätten på undanskymda platser i andra sammanhang och att rättsvetenskap och polemik blandades. Carsten Smiths slutsats är att För egen del vill jag framhålla betydelsen av den klart formulerade domen år 1866 framför det rättsteoretiska: i den senare delen är det betydelsefulla att han tog fram byggstenar som Aschehoug kunde bearbeta vidare. Jag har redan under behandlingen av 1866 års dom framhållit det viktiga i Lassons votum. Eftersom det var den första offentliga voteringen i ett mål där lagprövningen kom ifråga är det tydligt att han var angelägen om att – från domarstolen – slå fast några grundläggande principer. Redan i 1854 års dom hade byretten och indirekt Høyesterett uttalat sig explicit i frågan, även omHøyesteretts votering då inte var offentlig.326 Enligt Carsten Smith, själv høyesterettsjustitiarius, var Lassons votum speciellt eftersom justitiarius enligt praxis sällan gör annat i den offentliga voteringen än ansluter sig till en kollegas votum.327 Eivind Smith har noterat att samtliga ledamöter diskuterade vad som skulle krävas för att åsidosättande eller tillämpning mot ersättning skulle ske, vilket innebar att de diskuterade frågan om lagprövningens intensitet, inte dess existens. Både Løvenskiold och Andresen talade om ’klara fall’ men kom ändå till olika resultat.328 Langeland har framhållit att det uttryckliga klargörandet av lagprövningens existens hade gjort den till en levande realitet, ”men i det låg også kimen til undergangen”:329 Den var nu en synlig måltavla för kritik. Eckhoff menade att 1866 års dom var den dom som gick längst när det gällde att desavouera lagstiftaren.330 Enligt Slagstad var det klart att Høyesterett satte lagen åsido.331 Domstolen tolkade i 1866 års fall lagen som att den 324 C. Smith 1993 s. 458. 325 C. Smith 1993 s. 457. 326 Jfr Slagstad 1990 s. 159. Slagstad framhåller att det kan finnas tidigare exempel i de hemliga voteringarna före år 1863. E. Smith (1993 s. 120, jfr 155-157) håller sig till de redan kända fallen, då det är osäkert om voteringsprotokollen skulle få fram något större antal sådana avgöranden, även om detta inte skulle förvåna honom. 327 C. Smith 1993 s. 455-456. 328 E. Smith 1993 s. 146-148 och 175-176. 329 Langeland 2005 s. 344. 330 Eckhoff 1975:2 s. 186. ”Peder Carl Lassons plass i vår rettshistorie bør revurderes. Å være hammeren som slo fast prøvelsesretten er ingen liten bragd. Hans innsats viser også styrken i et samvirke mellom dommerens resonnement og et rettsteoretisk arbeid.”324 • Betydelsen av domen. Lasson som”Norges Chief Justice Marshall”325
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=