kapitel 3. teoriernas slutenhet 253 Han menade att lagstiftaren inte kunde anses ofelbar. Den stiftade lag från det allmännas synpunkt medan domstolarna bevakade individens rätt. Lagprövningen ställde inte den dömande makten mot den lagstiftande utan var en konsekvens av att allmän lag kommit i strid med den enskildes grundlagsskyddade rätt.316 Han uppfattade lagprövningen som en konsekvens av att grundlagen var hierarkiskt överordnad vanlig lag, och här gäller den inte bara ’före’ utan också ’över’: Ett medel för kontroll av den lagstiftande och utövande makten behövdes för att inte begränsningarna i konstitutionen när det gällde rättigheter och sättet för dess förändring skulle bli meningslösa.318 Det var grundlagen som var det högsta uttrycket för folkviljan, inte Stortinget.319 Lasson tog fotnotsvis upp Stangs resonemang och uppfattade honom – felaktigt – som att han menade att domstolarna kunde åsidosätta en lag som uppsåtligen beslutats i strid med grundlagen.320 Uppsåtsfrågan skulle enligt Lasson inte beaktas, och det verkar på 1860-talet ha varit oklart vad som var Stangs aktuella position.321 Det som klart skiljer Lasson från Stang är att Lasson satte grundlagen över lagen utan att operera med beviskrav för motstridighetens klarhet. Detta kan förklaras med Lassons inspiration från den amerikanska rättsutvecklingen; i Eirik Holmøyviks analys finns också stöd för att Lasson läst Marbury v. Madison.322 Carsten Smith har förklarat den ringa uppmärksamhet Lassons skrifter länge fick med att resonemanget var undangömt i supplementet till en bok om straffprocess, utgivet av ”En, der længe har studert og practiseret”.323 Det förtjänar också framhållas att Lasson tog in sina resonemang om prövnings315 Lasson 1869:1 s. 9, se även s. 18. Polemiken i Aftenbladet återkom i 1869:2 s. 362-363, och han redogjorde också för stortingsdebatten år 1869, 1869:2 s. 363-364. 316 Lasson 1869:1 s. 9, 18. 317 Lasson 1869:1 s. 17. 318 Lasson 1869:1 s. 17. 319 Holmøyvik 2007 s. 745. 320 Lasson 1869:1 s. 19-20. 321 Lasson 1869:1 s. 8-9, 19-20. 322 Holmøyvik 2007 s. 742-743. 323 C. Smith 1993 s. 457. Folket skulde lide Afbræk, er blot en Efterklang fra de landsfaderlige Dage, kun at det er en anden Statsmagt, som nu skal indhylles i Ufejlbarhedens Nimbus”.315 ”Constitutionen er og bliver alltid Landets høieste Lov og det maa da være den dømmende Myndigheds Pligt i en Strid mellem denne og de private Love at følge alene den Lov, hvis forpligtende Magt staaer øverst.”317
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=