kapitel 3. teoriernas slutenhet 249 att sköta ett fängelse och hans eventuella rätt till ersättning för göromålet.287 Förstevoterande Hansteen, som assessorerna Løvenskiold och Hjelm anslöt sig till, förhöll sig till 1862 års Lützow-fall och 1866 års Wedel-Jarlsberg-fall och slog fast att ”der ikke kan være tale om” att bryta med dessa prejudikat. Hansteen ansåg att göromålet inte var så främmande för ämbetet och inte heller så omfattande att ersättning kunde utgå. Assessorn Andresen – till vilken assessorerna Manthey, Blich och Thomle slöt sig – var i resultatet enig med Hansteen men förklarade att 1866 års dom, där han ingick i minoriteten, inte skulle uppfattas som ”at der under hin Sag forelaa en Strid mellem Privatlovgivningen og Grundloven, og at denne strid ved Domsudslaget blev løst paa den Basis, at Privatlovgivningen skulde i Henhold til Grundlovens Principer erklæres ugyldig.”289 ”En saadan Sats” behövde inte anses ”være optaget blandt de staaende Retssætninger”.290 Detta är inte så konstigt. Resultatet blev som nämnts att lagen och grundlagen sågs och tolkades tillsammans, inte att någon lag förklarades ogiltig, vilket inte ens var aktuellt. Enligt Lie innebar uttalandet att ämbetsmansdomarna inte hade med grundlagen att göra,291 och Eckhoff uppfattade detta som att prövningsrätten inte var en antagen rättsprincip: Väl hade Høyesterett inlåtit sig på ”temmelig dristige tolkninger for å få lovene til å stemme med sin oppfatning av hva grunnloven tilsa”292 och att vissa domare ansåg sig kunna åsodosätta grundlagsstridiga lagar men detta hade ännu inte fått någon allmän acceptans inom domstolen.293 Andresens yttrande är otydligt, men Smith menar att det handlar om en skillnad mellan att tillämpa en lag mot ersättning och att åsidosätta den.294 Vad domen klart visar, även om sorenskriver Hansson inte hade någon framgång, är att Høyesterett tillämpade grundlagen och sina egna rättsfall på grundlagens område. Hansteen ansåg att regeringsadvokaten Dunker när han omtalat 1866 års dombrustit i den ”Ærbødighed, som denne Domstol efter Høiesteretslovens § 12 har Krav paa”295 genom att vara nedlåtande mot Høyesterett. Detta ledde till att domstolen på Hansteens förslag ålade Dunker att betala en mulkt, 287 Høyesteretts dom 19.6.1868 i UfLVIII s. 393-397. 288 Høyesteretts dom 19.6.1868 i UfLVIII s. 394. 289 Høyesteretts dom 19.6.1868 i UfLVIII s. 396. 290 Høyesteretts dom 19.6.1868 i UfLVIII s. 397. 291 Stort. bet. 1923 V 13 Lie s. 49. 292 Eckhoff 1975:2 s. 187. 293 Eckhoff 1975:2 s. 186-187. 294 E. Smith 1993 s. 145. 295 Høyesteretts dom 19.6.1868 i UfLVIII s. 396.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=