konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 248 Løvenskiold men lade till ett särskilt yttrande. Han tog upp 97 § grundlagen om att lagar inte kunde ges tillbakaverkande kraft och förmodade att lagstiftaren hade velat iaktta bestämmelsen. Jag har citerat detta långa uttalande eftersom Lasson gjorde flera klara och balanserade ställningstaganden: Han slog fast att grundlagens bestämmelser om ämbetsmäns skydd, förbud mot tillbakaverkande lagstiftning och skydd för egendom skulle läsas kontextuellt med hjälp av analogier och grundläggande principer. Han slog fast att grundlag var en rättskälla för domstolarna och gällde över – ’före’ – vanlig lag. Han slog slutligen fast att lagen i första hand skulle tolkas utifrån grundlagen, så att lagen å ena sidaninte skulle vara overksam, eftersom den skulle tillämpas samtidigt somersättning utgavs, men å andra sidaninte skulle vara helig, i det att domarna kritiskt skulle förhålla sig till den.285 I ett tilläggsyttrande anslöt sig Løvenskiold i sin tur till vad Lasson hade sagt om att grundlagen skulle sättas före vanlig lag.286 En dom av den 19 juni 1868 handlade om sorenskriver Hanssons skyldighet des med en redogörelse för ”Høiesterets Præjudicat af 10de December 1822” vilket leder tankarna i en riktning som passar med Lassons ställningstagande i frågan. 284 Høyesteretts dom 1.11.1866 i UfLVI s. 172. 285 Eckhoffs (1975:2 s. 187-188) slutsats att domarna före 1885 har begränsad räckvidd eftersom de främst berörde ämbetsmäns särrättigheter enligt 22 § grundlagen stämmer mindre väl överens med i vart fall Lassons votum. 286 Høyesteretts dom 1.11.1866 i UfLVI s. 173. ”Men idet jeg med Førstvoterende gaar ud fra, at det overensstemmende med Grundloven ikke gaar an, fordi en Embedsmand engang har faaet et Embede, at paalegge ham saa mange og heterogene Forretninger, somman vil, fordi man skaffer sig private Love herfor trods Grl. § 97, Principet i § 105 og Analogien af § 22, saa beror jo det Spørgsmaal, som her skal afgjøres, klarligen kun paa det statsretlige Spørgsmaal: Hvad har Høiesteret at afgjøre, naar der forelægges paa en Gang Grundlov og privat Lov? Da har det, saavidt jeg kjender Statsretslæren, almindelig været vedtaget, at forsaavidt man ikke kan paalegge Domstolene at dømme efter begge Love paa engang, saa maa de nødvendigvis foretrække Grundloven, og naar de derhos gjør dette paa den mindst stødende og mest indirekte Maade, hvorpaa det kan ske, idet man ikke sætter Loven ud af Virksomhed, saa forekommer virkelig denne Afgjørelsesmaade mig at være langt naturligere og for Individet og det Almindelige langt mere passende end den Hellighed, som Regjeringsadvokaten har villet tillægge den lovgivende Magt i dens privat-lovgivende Virksomhed, selv om denne staar i Strid med Grundloven.”284 • Förhållandet mellan Dunker och Høyesterett ställt på sin spets
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=