kapitel 3. teoriernas slutenhet 247 det gällde landofficerare hänvisade Løvenskiold till 1862 års mål och drog slutsatsen att de inte kunde kräva ersättning. Detta, i kombination med att staten och ämbetsmannen stod i ett ömsesidigt kontraktsförhållande, ledde till att ämbetsmannen inte var skyldig att utan ersättning påta sig nya och ovidkommande ämbetsgöromål. Løvenskiold hänvisade till 1854 års dom beträffande byfogden Dahl, och han gjorde en distinktion mellan 1862 års mål beträffande Lützow och det förevarande: I Lützow-domen, där Løvenskiold hade ingått i pluraliteten, var det fråga om en mindre utvidgning av göromål som kaptenen tidigare hade haft, men Wedel-Jarlsberg hade fått uppgifter av en ny art, vilka inte hörde till sjöofficersämbetet och som var av mycket större omfattning. Wedel-Jarlsberg skulle därför tillerkännas ersättning, och Løvenskiold tillade: Løvenskiold fastställde stiftsöverrättens dom. Assessorn Blich krävde att grundlagsstridigheten var uppenbar eller att lagen stod ”i bestemt Strid” med ämbetsmannens rättigheter. Assessorn Andresen krävde att ”Lovens Grundlovsstridighed maatte være uomtvistelig og Tilfældet klart” eller ”aldeles paatagelig og utvivlsom”. Så var inte fallet, eftersom Wedel-Jarlsberg inte ålagts göromål som var främmande för hans ämbete. Både Blich och Andresen fann att lagen var ”ubillig”282 men inte grundlagsstridig. Assessorn Thomle slöt sig i det väsentliga till Blich och Andresen. Høyesterettsjustitiarius P. C. Lasson – som redan år 1848 tagit upp frågan om lagprövningen, och som deltog i grundandet och utgivandet av Retstidende283 – anslöt sig till 280 Høyesteretts dom 1.11.1866 i UfLVI s. 168. 281 Høyesteretts dom 1.11.1866 i UfLVI s. 168. 282 Alla dessa citat från Høyesteretts dom 1.11.1866 i UfLVI s. 168-171. 283 Björne 1998 s. 462. – Jag noterar detta med anledning av att referatet av 1854 års fall inled- ”Men jeg maa antage, at det følger af den Retstilstand, som her i Riget, siden den nye Forfatning blev givet, efterhaanden har udviklet sig vedkommende Embedsmændenes Stilling og Rettighed, og som væsentlig er bygget paa Bestemmelsen i Grundlovens § 22, at ingen Embedsmand mod sin Villie kan forflyttes eller overdrages andre Forretninger, end han har paataget sig ved sin Embedsudnævnelse […]”280 ”Jeg tror, at Domstolene derved ikke tilsidesætter Agtelsen for den lovgivende Magt. Dennes Bestemmelse om, at Søofficerer skal udføre Forretningen, bliver ikke tilsidesat. Men naar den lovgivende Magt, der ogsaa ligesom enhver menneskelig Magt kan tage feil, overser, at man ikke kan paalægge en Embedsmand nye Forretninger uden at give ham Erstatning, saa har Domstolene Ret til at skride ind, – vistnok kun i klare Tilfælde; men et saadant foreligger her.”281
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=