konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 244 gits. Hermansons bevisföring är begreppskonstruktiv och ligger långt från praktiska överväganden om hur makt kan begränsas. Ett problem i överföringen av den tyska teorin på nordiska förhållanden var att staten som organism eller juridisk person enligt den monarkiska principen hade en företrädare, vars vilja räknades, monarken. De finska och svenska grundlagarna byggde på kontraktet mellan monark och ständer, och de norska och danska på maktfördelning. Med en vald teoretisk ram som applicerades på en grundlag som inte var skriven inom samma ram, följde en rättskultur som inte riktigt passade. I en artikel i Ugeblad for Lovgivningom den dömande makten förklarade høyesterettsadvokaten Jens Peter Andresen att den dömande makten i Norge var sidoordnad den lagstiftande och den utövande makten. Det särskilda förfarandet för grundlagsändring innebar att den grundlagsstiftande makten var en annan än den lagstiftande. Grundlagen var ”Landets øverste Lov”,262 och domstolarna hade både rätt och skyldighet att ”dømme efter Grundloven fremfor efter Loven”. Detta stämde med det amerikanska synsättet – Andresen hänvisade till Story § 1576 och Tocqueville – och hade erkänts i norsk praxis, nämligen 1841 års stämpelskattemål och 1854 års mål om byfogden Dahls skiftesrekognition.263 Professorn och høyesterettsassessorn Claus Winter Hjelm instämde i sak. Han menade att demokratin hade övervikten i författningen och att monarkin inte var en tillräcklig motvikt: 262 Jens Peter Andresen, ”Om den dømmende Magt” i UfL, bd 2, 1862-63, s. 358. 263 Andresen 1862-63 s. 358-359. Se härtill Helgadóttir 2006 s. 26. 264 [Claus Winter Hjelm], Om Grundlovens Principer og den Aand, hvori de under gjensidig Begrændsning ere gjennemførte i dens enkelte Bestemmelser, Christiania 1863, s. 53. 2. Inspiration från amerikansk rätt Norge: Lassons och Aschehougs tid Åren 1862-63: Andresen, Winter Hjelm, Aubert – och Høyesterett ”Det gjaldt altsaa at danne en tredie selvstændig Statsmagt, saadan som vore Forhold tillod, og at give den saa stor Uafhængighed som mulig, ei alene af Monarchiet, men ogsaa, og det fornemmelig, af Demokratiet, til Opretholdelse af de Skranker, som Grundloven selv satte; og efter Alt, hvad i det Foregaaende er paavist, kan ingen grundet Tvivl være om, at Indstiftelsen af den dømmende Magt jo saaledes er ment.”264
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=