kapitel 3. teoriernas slutenhet 241 lande talade Laband inte om att domstolarna underlät att tillämpa lagen i ett enskilt fall utan om att domstolarna – snarare reellt än formellt – förklarade lagen „null und nichtig”.253 Sammanfattningsvis: ”Nicht jeder einzelne Richter oder Verwaltungsbeamte, sondern der Kaiser ist zumWächter und Hüter der Reichsverfassung gesetzt.”254 När det gällde förordningar menade Laband att utfärdandet avgjorde alla formella frågor, men domstolarna – och alla andra andra myndigheter – skulle pröva om föreskriften utifrån sitt innehåll hade bort utfärdas som lag med riksdagens och förbundsrådets samtycke. Grunden för detta var att förordningar i det tyska rikets statsrätt krävde bemyndigande i lag för att kunna meddelas.255 I övrigt hänvisade Hermanson till Stockmar dels när det gällde att lag som saknade ständernas samtycke var en nullitet, dels för en samling av de olika sätt på vilka olika författare har sökt finna svaret på frågan.256 Stockmars syfte var inte att ge det positivrättsliga svaret på frågan utan att strukturera sättet på vilket svaret borde sökas.257 När det gällde nullitetsfrågan fann Stockmar att frågan „ist der Richter an die Constitution gebunden?/zwar nicht unmittelbar, aber mittelbar juristisch zusammenfällt mit der andern: / ist die Constitition gültig, rechtsbeständig?”258 Stockmar använde ordet Constititionsom ett begrepp omfattande lag och förordning men inte grundlag.259 På liknande sätt fortsatte Stockmar att definiera hur olika frågor förhöll sig till varandra och hur de hade behandlats i litteraturen. De privaträttslärda till vilka Hermanson hänvisade var Carl Georg von Wächter, Georg Friedrich Puchta, Karl Adolph von Vangerow – vars uppfattningar har diskuterats i det föregående – och Bernhard vonWindscheid.260 Den sistnämnde diskuterade åsidosättande av föreskrifter som utfärdats utan att ständernas samtycke inhämtats trots att sådant behövdes i termer av att 252 Laband 1878 s. 43-54 eller (1911) 1997 s. 44-53. – Naumann (1863 s. 205 jfrd m. 190, 188183 s. 125) hänvisade till Zoepfl (1856 s. 629-636) när det gällde promulgationens betydelse, men Hermanson hämtade denna lära från den vid tiden för hans verksamhet aktuelle Laband. 253 Laband 1878 s. 48 eller (1911) 1997 s. 48. 254 Laband 1878 s. 46 eller (1911) 1997 s. 46. 255 Laband 1878 s. 69-77 eller (1911) 1997 s. 89-97. 256 Hermanson 1884 s. 252-253. 257 von Stockmar 1853 s. 19. 258 von Stockmar 1853 s. 29. 259 von Stockmar 1853 s. 19-20. 260 Bernhard Windscheid, Lehrbuch des Pandektenrechts, bd 1, 5 uppl., Frankfurt amMain 1882, s. 39-41.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=