konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 236 ordningars giltighet.216 Avslutningsvis förklarade Hermanson – i anslutning till Laband – att domaren och rättsvetenskapsmannen var tvungna att noga skilja vad som var lag från vad de ville skulle vara lag.217 Sammantaget kan konstateras att man måste skilja mellan giltighet i sig och bevisningen om giltigheten för att få Hermansons avhandling och installationsföreläsning att gå ihop. Ett beslut utanför beslutsfattarens kompetens var inte rättsligt giltigt. Domaren fick emellertid inte söka upplysningar om detta på annat sätt än genom promulgationen, så om ständernas samtycke i realiteten saknades men dess existens angavs i promulgationen fanns fullt bevis för att samtycket existerade. När Hermanson i avhandlingen apropå detta skrev att ”någon utväg till föreställande af bevisning angående lagstiftarens mening gentemot den urkund han sjelf utfärdat”218 var det monarken som var lagstiftaren. Det bör också noteras, att tillämpningen av den monarkiska principen i Finlands statsrätt inte var självklar. Lag stiftades av monark och ständer gemensamt, inte – enligt den monarkiska principen – av monarken med ständernas medverkan. ”Misstaga vi oss icke”,219 skrev Hermanson i anslutning till att han konstaterat att ”en i lagens ögongiltig lag ej kommer till stånd derest ständerna icke antagit densamma samt att domstolarne alltså icke heller kunna tillämpa i strid häremot utfärdade stadganden”,220 ”så börjar den allmänna meningen inom doktrinen varda den, att stadganden, utfärdade med öfverskridande af laglig rätt, äro ogiltiga”.221 Han hänvisade till statsrättslärarna Schulze, Laband och Gerber, även om de ”såsom fallet med tyske statstättslärare öfverhufvud är, med bestämdhet förfäkta den satsen, att det uti en monarki är monarken, somär innehafvare af statsmakten”,222 och de privaträttslärda von Wächter, Puchta, von Vangerow och von Windscheid. Vidare hänvisade han till de nyss diskuterade tyska juristmötena 1863 och 1864 (rätteligen 1862 216 Hermanson 1884 s. 266 och 270-271. Se till det sistnämnda argumentet Hermansons hänvisning (s. 270) till Rudolf v. Jhering (dennes uttalande återfinns i Verhandlungen des 3. Deutschen Juristentages, Berlin 1862, bd II, s. 17). 217 Hermanson 1884 s. 272-273. 218 Hermanson 1881 s. 181. 219 Hermanson 1884 s. 267. 220 Hermanson 1884 s. 265. 221 Hermanson 1884 s. 267. 222 Hermanson 1884 s. 267. – Även om han här verkar ta avstånd från den monarkiska principen tillämpade han den själv, se föreg. s. Hermansons referenser: Det tyska statsrättspositivistiska exemplet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=