kapitel 3. teoriernas slutenhet 235 lera, att ständernas beslut verkligen hade givits på ett lagligt sätt? ”Ingalunda.”210 För att vara gällande skulle lag vara utfärdad, och utfärdandet skedde genom en urkund, utvisande lagstiftarens vilja och upprättad av monarken. Urkunden var enligt Hermanson ”autentisk”, det vill säga den gällde ”inför lag [---] såsom ett trovärdigt intyg om hvad i denna urkund utsäges d. v. s. omdefaktasom der betygas”: Domarnas rätt att åsidosätta förordningar omfattade alltså bara det fallet att ett påbud uttryckligen var beslutat av monarken ensam fast det hörde till det område där ständernas samtycke krävdes. Om formeln ”med Finlands ständers bifall och samtycke”213 fanns i promulgationen skulle föreskriften tilllämpas som lag. Monarken i sin tur hade att rätta sig efter talmännens skrivelser till denne. Hermanson tog ej upp frågan hur domaren skulle förfara om det framkom att promulgationen inte stämde överens med det undertecknade lantdagsbeslutet, som också var en autentisk urkund.214 En svår fråga som det ankom på domarna att pröva var var gränsen mellan den allmänna lagstiftningsmakten och monarkens ekonomiska lagstiftningsmakt gick. Om en förordning beslutad av monarken ensam enligt domarens uppfattning omfattade ett ämne som hörde till allmän civil- och kriminallag, skulle han inte tillämpa den. Hermanson anslöt sig dock till Aminoffs medgivande i 1865 års diskussioner att det fanns flera överhetliga påbud som inte tillkommit i grundlagsenlig ordning men som hade lång tids hävd och fyllde väsentliga luckor i lagstiftningen. Dessa kunde inte utan men för rättstillståndet lämnas utan avseende och skulle därför tillämpas.215 Karl XI:s reskript åberopades i två sammanhang: dels som ett stöd för principen att även kungen var bunden av lagen, dels som ett argument för att monarkens ära eller anseende inte skadades av att domarna prövade för210 Hermanson 1884 s. 267, båda citaten. 211 Hermanson 1884 s. 268, båda citaten. 212 Hermanson 1884 s. 268. Se också densamme 1881 s. 181. 213 Hermanson 1884 s. 268. 214 Hermanson 1884 s. 269 not 1. 215 Hermanson 1884 s. 269-270, jfr diskussionen i FiJFT1870 s. 150-153. Promulgationens väsentlighet ”Förklarar monarken i densamma att ständerna lemnat sitt bifall och samtycke till de i förordningen intagna bestämmelserna, så kan riktigheten af detta betygande icke dragas i tvifvelsmål äfven om misstag skulle förelupit.”212
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=