konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 234 lag igen på ett korrekt sätt varför domaren till slut ändå skulle tvingas tilllämpa lagen.201 Uppfattningen att domarens uppgift var att urskilja vad som var lag innebar enligt Hermanson inte utan vidare att domaren skulle pröva föreskriftens lagliga tillkomst.202 Han diskuterade olika författares sätt att se på det saknade samtycket från ständerna. Gjorde det att lagen blev en nullitet? Nej, ansåg Stockmar.203 Var ständernas samtycke enväsentlig omständighet i lags stiftande? Nej, ansåg Ullmann, väsentligt var ”blott tillvaron af en lagstiftare vilja [sic] öfverhufvud”,204 men Hermanson ansåg denna bevisning haltande.205 Var det väsentliga för lags tillkomst endast att monarken sanktionerat den och därmed gjort den bindande? Nej, men Hermanson avfärdade det resonemanget somenpetitio principii. Hermanson noterade att tankefelet kunde bero på att man frågat sig om domstolarna var behöriga att pröva förordningarnas grundlagsenlighet, varvid deras underordnade ställning var problematisk. Om man – som Hermanson – definierade om frågan så att den handlade om förordningarnas giltighet, kom saken i ett annat läge.206 Hermanson menade att om ständernas samtycke inte fanns till en lag vars giltighet krävde sådant samtycke var denna lag visserligen inte ursprungligen giltig – ”enolaglig handling är inför lagogiltig, såframt lagen icke sjelf undantagsvis tillägger den giltighet”.207 Det saknades rätt för monarken att påbjuda något ensam där ständernas medverkan krävdes: ”Men konseqvenserna?”, fortsatte Hermanson, var inte följden av det sagda att domstolarna borde pröva lagligheten av det ständerbeslut, vari ständernas samtycke till lagen låg? Det vill säga, borde inte domstolarna kontrol201 Hermanson 1884 s. 245-250. Se härtill Olsson 1994:2 s. 459-460. 202 Hermanson 1884 s. 250. 203 Hermanson 1884 s. 253. Se nedan och E. von Stockmar, ”Ist der deutsche Richter an allgemeine landesherrliche Constitutionen gebunden, welche ohne die nach Vorschrift der Verfassung einzuholende ständiche zustimmung erlassen sind? Eine kritische Untersuchung” i Zeitschrift für Civilrecht und Prozess, neue Folge, bd 10, 1853, s. 29-36. 204 Hermanson 1884 s. 253. 205 Hermanson 1884 s. 255. 206 Hermanson 1884 s. 257. 207 Hermanson 1884 s. 259. 208 Hermanson 1884 s. 260-265. 209 Hermanson 1884 s. 265. ”[---] en i lagens ögongiltig lag [kommer ej] till stånd derest ständerna icke antagit densamma samt att domstolarne alltså icke heller kunna tillämpa i strid häremot utfärdade stadganden; och som grundlag hos oss icke meddelat någon undantagsbestämmelse från denna regel, är den i hela sin vidd gällande.”209
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=