konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 230 Nellemanns slutsats var att domstolarna bara skulle undersöka om en ”Lov [---] virkelig er tilstede”.182 Det som återstod att kontrollera var därmed att lagen beslutats av riksdagen och sanktionerats av kungen. Nelleman uppmärksammade att man därmed trots allt var i kanten av den formella prövningen. År 1868menade han att en lag som godtagits bara av det ena av riksdagens två ting hade riksdagens samtycke då felet hörde till riksdagens interna angelägenheter, men år 1877 uttalade han – i anslutning till Holck183 – att domarna skulle kontrollera att riksdagens båda ting samtyckt. Också att lagen var utfärdad med kontrasignation skulle kontrolleras av domaren.184 Sammanfattningsvis innebar ”Sagens Natur under Lovgivningens Taushed”185 att domstolarna inte skulle pröva lagars formella och materiella grundlagsenlighet, och det särskilda förfarandet för grundlagsändring behövde inte innebära att domstolarna skulle kontrollera att det efterlevdes. Det kunde lika väl vara en uppgift för riksdagen själv.186 Provisoriska lagar skulle egentligen behandlas på samma sätt som lagar, men Nelleman anförde – något motvilligt – att det särskilda stadgandet om att dessa ”ikkemaae stride mod Grundloven”188 innebar att de, omde var grundlagsstridiga, inte skulle tillämpas av domstolarna. Finanslagen var en vanlig lag och skulle tillämpas, även omen bestämmelse i den avgjorde en medborgares tvist med statskassan. I dansk praxis fann Nellemann stöd i 1861 års Juel-Brockdorff-fall, JU 1861 s. 339, men han menade samtidigt att domstolarna verkade ha utfört lagprövning i bageri- och mölleprivilegiemålen. Han hänvisade också till JU 1853 s. 389 (greve Knuths pension). Något avgörande från Højesteret fanns dock inte. Denna domstol syntes emellertid emligt Nellemann ha uttalat att finanslagen skulle presumeras inte avgöra tvister utan innehålla statens 182 Nellemann 1868 s. 111, 1877 s. 116 eller 1887 s. 142. 183 Holck 1869 s. 233. 184 Nellemann 1868 s. 111-113, 1877 s. 116-117 eller 1887 s. 142-143. 185 Nellemann 1868 s. 113 eller 1877 s. 117. 186 Nellemann 1868 s. 113-115 eller 1877 s. 117-119. 187 Nellemann 1868 s. 113 eller 1877 s. 117-118. 188 30 § GrL 1849, 25 § GrL 1866. 189 Nellemann 1868 s. 115-117, 1877 s. 119-121 eller 1887 s. 143-146. Nellemann hänvisade år 1887 till UfR1887 s. 142, varom mera nedan. ”Det ligger i al Fald ikke i det constitutionelle Monarchies Væsen, at Domstolene skulle have en saadan politisk Opgave som den at være Forfatningens Vogtere og de Enkeltes Beskyttere imod Lovgivningsmagtens Uretfærdighed.”187
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=