kapitel 3. teoriernas slutenhet 229 framgick av 1853 års fall om bageriprivilegiet.174 Nellemann bemötte också – sannolikt i förhållande till Stang – uppfattningen att man kunde skilja mellan om lagenuppenbart stred mot grundlagen eller inte: Ett liknande resonemang återkom år 1887 men nu i förhållande till Aschehougs uttalande att domarna inte skulle åsidosätta lag i tveksamma fall.176 I likhet med Holck ställde Nellemannpro motcontra. För lagprövning talade två förhållanden: Dels att det var domstolarnas sak att tillämpa lagarna, och då borde de även tillämpa grundlagen, dels att domarna fick åsidosätta en äldre lag till förmån för en yngre, och då borde de också kunna bedöma om detta verkligen innebar att en yngre lag skulle gälla framför äldre grundlag. Mot dessa argument talade att alla statsmyndigheter tillämpade lagen och att det, så länge inte annat var föreskrivet, ”maa [---] erkjendes at være Regel,”177 att varje statsmyndighet själv slutligt fick avgöra gränserna för sin kompetens. Domstolarnas prövning av överhetsmyndighetens gränser var ett undantag från denna regel, det fanns inget motsvarande undantag för prövningen av lagstiftningsmaktens gränser. Om inte varje statsmakts bedömning av sin kompetens var slutlig, skulle det leda till ”fuldstændig Opløsning af Statsorganismen og en evig Krig imellem Statsmagtens Functioner [Statsmyndighederne]”178 Lagstiftaren och de verkställande myndigheterna skulle då inte heller behöva respektera meddelade domar. Frågan om yngre lags förhållande till äldre menade Nellemann slutligen var en lagtolkningsfråga, som inte hade med saken att göra.179 I 1877 års upplaga lade Nellemann fram argumentet att om lagprövning inte existerade skulle grundlagens bestämmelser sjunka ned till utomrättsliga moraliska maximer, vars yttersta skydd fanns i lagstiftningsmaktens samvete. Han menade emellertid att den yttersta garantin mot maktmissbruk måste vara moralisk, och att den ”sidste og øverste jordiske Myndighed”180 måste finnas hos en person eller i en församling.181 174 Nellemann 1868 s. 106-108, 1877 s. 109-111 eller 1887 s 127-128.. 175 Nellemann 1868 s. 107 eller 1877 s. 110. 176 Nellemann 1887 s. 138-140. Se betr. Aschehoug nästa avsnitt. 177 Nellemann 1868 s. 109, 1877 s. 112. 178 Nellemann 1868 s. 110, 1877 s. 113. 179 Nellemann 1868 s. 108-111, 1877 s. 111-114, liknande 1887 s. 128-130. 180 Nellemann 1877 s. 115. 181 Nellemann 1877 s. 114-116, liknande 1887 s. 130-138. ”Men det er en aldeles ujuridisk Betragtning. Der gives ikke Grader i dette Forhold. Enten strider Loven med Grl., eller den gjør det ikke; og om den gjør det eller ikke, maa altid afgjøres ved en almindelig retsvidenskabelig Fortolkning.”175
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=