kapitel 3. teoriernas slutenhet 225 stiftande och den utövande makten innebar enligt Holck inte att den dömande makten var underordnad de båda andra.142 Här har alltså maktdelningstanken frigjorts frånmixed government-tanken. Holck redogjorde för förhandlingarna på den grundlagsstiftande riksdagen och sammanställde argumenten för och emot lagprövning. För lagprövning talade bland annat att det var domarnas plikt att undersöka rättens innebörd och att grundlagen också skulle beaktas som en rättskälla. Lex posterior-principen var enligt Holck viktig, men det särskilda förfarandet för grundlagsändring var betydelselöst om intelex superior-principen skulle gälla. Lagprövningen innebar inte att domstolarna ställdes över lagstiftaren, för dessa sade bara att lagen inte skulle tillämpas i ett enskilt fall. Alla tre statsmakterna stod under grundlagen, och lagprövning motverkade tillkomsten av grundlagsstridiga lagar. Mot lagprövning talade å andra sidan att den försvagade lagens auktoritet, att det kunde bli fördärvliga följder av konflikter mellan domstolar och lagstiftare, att det skulle leda till rättsosäkerhet om olika domstolar kom till olika resultat, och att varje statsmakt skulle slutligt avgöra sin kompetens.143 Holcks samlade slutsats var: Domstolarna skulle kontrollera att båda tingens beslut förelåg och att kungens underskrift kontrasignerats.145 Den misstillit mot lagstiftningsmakten som kunde utläsas av att grundlagsändring krävde ett särskilt förfararnde kunde inte tolkas som att denna makt inte skulle få avgöra om lagar var grundlagsenliga. En garanti mot lagstiftningsmaktens överskridande av sin kompetens kunde varken sägas vara ”begrundet i Sagens Natur eller i positive Forfatningsbestemmelser”.146 Förhållandet att riksdagen väsentligen var folkvald och att kungens godkännande krävdes för lagändring var en tillräcklig garanti mot grundlagsstridiga lagar; därtill kom trycket av den offentliga 142 Holck 1869 s. 206-207. 143 Holck 1869 s. 235-242. 144 Holck 1869 s. 242-243. 145 Holck 1869 s. 233-234. 146 Holck 1869 s. 243. ”Af Grl. § 95 [bestämmelsen om förfarandet för grundlagsändring] følger det ganske vist, at Love, der stride mod Grundloven, ikke maae gives i form af en sædvanlig Lov, men Afgjørelsen af Spørgsmaalet, omen Lov strider mod Grundloven, kan kun tilkomme Lovgivningsmagten selv. [---] naar den kommer til det Resultat at vedtage Loven, saa er det hermed af den kompetente Autoritet afgjort, at Loven ikke strider mod Grundloven, og denne Afgjørelse kan da ikke senere omstødes af nogen Anden, navnlig ikke heller af Domstolene.”144
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=