konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 220 ställde dock upp höga krav – full visshet – om att kungen överskridit sin behörighet för att åsidosättande skulle få ske. Man kan jämföra med Stangs uppenbarhetsrekvisit, som Naumann visserligen inte hänvisade till men torde ha haft kännedomom. Promulgationens innehåll uteslöt inte, som hos en del tyska författare, att domarna prövade om riksdagen verkligen hade samtyckt. Sammanfattningsvis uttalade sig Nauman för en kompetensprövning, om än en återhållsam sådan. När det gäller lagars materiella grundlagsstridighet uttalade Naumann generellt att domstolarna inte kunde överpröva vad de båda statsmakterna monark och riksdag hade enats om. Någon gång öppnade han ändå för en sådan prövning. Samma motstridighet finns i andra avseenden: Grundlagen var en överordnad normtyp, men monark och riksdag var också överordnade statsmakter. Robert von Mohls ändrade synsätt fick alltså inte fullt genomslag hos Naumann. Det synes tvärtom som om den osäkerhet och oenighet som fanns i den tyska diskussionen präglade Naumanns framställning och gjorde den inkonsekvent. När det gäller domarens samvete i förhållande till lagen tydliggjorde Naumann de alternativ som fanns: att tillämpa lagen, att i undantagsfall åsidosätta den och i sista hand att avgå från ämbetet. Civilrättsprofessorn A. W. Scheel var åren 1851-55 justitieminister, och som har framgått i det föregående klargjorde han i den egenskapen, att grundlagen var en del av den positiva rätten som skulle tillämpas av domstolarna. Rättsvetenskapligt var han inspirerad av den historiska skolan113 och tog i sin allmänna privaträtt upp ett antal frågor om lagstiftning och lagtolkning. För att lag skulle vara giltig krävdes riksdagens beslut, kungens underskrift och en ministers kontrasignation. Omnågot av detta saknades var lagen inte bindande.114 Med åberopande av 1857 års dom om bagarprivilegierna och 1860 års dom om mölleprivilegierna konstaterade Scheel: 113 A. W. Scheel, Privatrettens almindelige Deel, fremstillet efter den danske Lovgivning, Köpenhamn 1865, s. Voch 8-12. 114 Scheel 1865 s. 16-17. Dansk rättsvetenskaplig debatt A. W. Scheel: ”maae Domstolene … tilsidesætte den sædvanlige Lov” ”Angaaende ethvert saavel offentligt som privat Retsforhold kan gives Bestemmelse ved Lov, og hvor hensynsløst denne end maatte gribe ind i den bestaaende Retsforfatning eller i Enkeltes velerhvervede Rettigheder, er Loven lige gyldig, og
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=