kapitel 3. teoriernas slutenhet 219 I sin artikel tog Naumann slutligen upp frågan om domaren av övertygelse eller samvete kunde åsidosätta lag eller om lagen kunde åsidosättas för att den var antikverad eller ej i överensstämmelse med ”den stigande civilisationen” eller för att ”lagskipningeni den delen borde följa med sin tid”. En domare som resonerade så, menade Naumann, hade ”råkat in på en betänklig, en för allmänna rättssäkerheten särdeles vådlig villoväg”.110 Om samvetet förbjöd honom tillämpa gällande lag, borde han Detta uttalande publicerades år 1871, ett år som är intressant ifråga om just lagens utveckling genom banbrytande prejudikat. Den aktuella frågan var om den lagstadgade legala bevisteorin skulle tillämpas, eller om domarna kunde frångå lagens ord och med kontinental förebild tillämpa den fria bevisprövningen. Högsta domstolen hade i enstaka fall åren 1834, 1857 och 1858 accepterat indiciebevisning, men år 1871 uppkom frågan om sådan bevisning kunde läggas till grund för en dom för mord. Högsta domstolen dömde den tilltalade för mord till livstids straffarbete – dödsstraff ansågs i kontinental praxis inte komma ifråga om domen grundades på indicier –, men Naumann var skiljaktig och ville, som 17 kap. 30 och 32 §§ rättegångsbalken föreskrev, ställa målet på framtiden. Han förespråkade en lagreform men intill dess att en sådan hade genomförts borde lagen tillämpas sådan den var.112 Enligt Naumann skulle domarna bevaka riksdagens medinflytande mot kungens åtgärder, så att föreskrifter som utfärdats som förordningar men borde ha haft formen av samfällt stiftad lag inte blev gällande. Naumann 110 Alla dessa citat från Naumann 1871 s. 333. 111 Naumann 1871 s. 332-334. Jfr härtill densamme 1881-83 s. 134. Jfr Modéer 2006 s. 158. Citatet påminner i första delen om Vollert 1855 s. 25 not 41 och i andra delen om Aretin och Rotteck 1839 s. 209. 112 Göran Inger, ”Högsta domstolen och den fria bevisprövningen” i Högsta domsmakten i Sverige under 200 år, del 1, Lund 1990, s. 217-222, Heikki Pihlajamäki, Evidence, Crime, and the Legal Profession. The Emergence of Free Evaluation of Evidence in the Finnish Nineteenth-Century Criminal Procedure, Stockholm 1997, s. 136-137. Se också Modéer 1987 s. 256-260. ”…mera lyda Gud än människor …”? ”mera lyda Gud än människor, – nemligen genom att taga afsked från ett embete, en tjenstebefattning, som medför åligganden, dem han samvetsenligt icke anser sig kunna fullgöra. [Domaren] är den gällande lagens tjenare, icke dess mästare.”111 Sammanfattande slutsatser: Motstridiga grundantaganden
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=