kapitel 3. teoriernas slutenhet 211 41 och 1854 års riksrätter kommit fram till,49 menade Naumann att 6 § ansvarighetslagen borde betraktas som ”en illa affattad anvisning att riksdagen har den i § 107 medgifna petitionsrätt sig reserverad, när fråga är om olämpliga, fastän icke lagstridiga, åtgärder av statsrådsledamot.”50 Även Naumann kunde alltså, när omständigheterna var de rätta, tillåta lagprövning och grundlagskonform tolkning av lag. Betydelsefullt i sammanhanget var kanske att ansvarighetslagen och 106-107 §§ regeringsformen inte kom under ett stort antal underdomares prövning utan skedde i riksrätten. Den som i första hand hade att göra den tolkning Naumann antydde var konstitutionsutskottet, sommed Naumanns tolkning kunde väcka åtal inför riksrätten istället för att göra en petition till kungen.51 Riksrätterna åren 1840-41 och 1854 avvisade dock denna lagtolkning och lät 6 § ansvarighetslagen dra gränsen mellan 106 och 107 §§ regeringsformen.52 Naumann klargjorde i den andra upplagan, men inte i den första, att riksrättens lagtolkning inte hade förbindande kraft, varför han kunde vidhålla sin uppfattning.53 ”Det nordamerikanska systemet” – varmed tydligen åsyftades Supreme Court och dess praxis sedanMarbury v. Madison – kunde inte i detta avseende förordas för svensk del, då grundlagen inte uttryckligen inrättat en institution av vilken en fråga om lags materiella grundlagsenlighet kunde prövas, ”och vars decision vore förbindande. En sådanstats-institutionfinnes icke hos oss.”54 Vad Naumann menade med att ”en sådanstats-institution finnes icke hos oss” är väl att Högsta domstolen inte hade fått en uttrycklig rätt att pröva lagars grundlagsenlighet och att den inte var tillräckligt oberoende i förhållande till övriga statsmakter för att utföra denna typ av kontroll; den var inte jämställd med konung och riksdag utan underordnad konungen. I samband med att Naumann uttalade att den lagstiftande makten, kung och riksdag tillsammans, var den högsta i staten,55 bemötte han i en fotnot S. L. Theorells påstående år 1851 att ingen statsmakt står under den andra. 49 Naumann 1873 s. 445-456 eller 1883-84 s. 279-287. 50 Naumann 1883-84 s. 250. Se s. 250-252 för exempel på när distinktionen mellan 106 och 107 §§ RF 1809 var relevant. 51 Se härtill Naumann 1883-84 s. 252. 52 Naumann 1873 s. 445-456 eller 1883-84 s. 279-287. 53 Naumann 1883-84 s. 288. 54 Naumann 1863 s. 197, 1871 s. 332 eller 1881-83 s. 131, båda citaten. 55 Naumann 1863 s. 187-188, 1871 s. 324 eller 1881-83 s. 122-123. Statsmakternas fördelning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=