konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 210 För att nu återvända till Naumann, kan konstateras att Naumanns framställning är konsekvent så långt. Det högstämda uttalandet om att de av kung och riksdag stiftade lagarna var oantastliga av varje annan lem i statsorganisationen gällde emellertid, tydligen, inte undantagslöst. I det fjärde bandet behandlade Naumann ansvarighetslagen,44 den lag som definierade vilka stadganden i grundlagarna och i allmänna lagen som kunde föranleda riksrättsansvar. I 6 §ansvarighetslagen var föreskrivet att statsråd somåsidosatte någon grundlagsbestämmelse sominte räknats upp i ansvarighetslagen skulle anmälas av riksdagen till kungen enligt 107 § i syfte att kungen skulle vidta åtgärder; det var i dessa fall inte fråga om riksrättsåtal. Naumann menade att ansvarighetslagen, läst på det sättet, inskränkte statsrådsansvarigheten enligt 106 § regeringsformen och gjorde straffrättsliga frågor inom riksrättens behörighet till lämplighetsbedömningar enligt 107 § fast de låg utanför dess syfte.45 Naumanns slutsats är, mot bakgrund av hans nyss nämnda uttalande, överraskande: Ett liknande mer generellt uttalande finns tidigare i verket: I likhet med justitieombudsmannen Theorell,48 men i motsats till vad 184044 Kongl. Maj:ts Och Riksens Ständers Faststälde Answarighets-Lag, För Statsrådets Ledamöter, Föredragande, och Konungens Rådgifware i Commando-Mål, Gifwen på Stockholms Slott å Rikssalen den 10 Febr. 1810, Årstrycket. Jfr 106-107 §§ RF 1809. 45 Christian Naumann, Sveriges statsförfattningsrätt, bd 4, hft 3, 1 uppl., Stockholm1873, s. 405411 eller bd 4, 2 uppl., Stockholm 1883-84, s. 248-252. 46 Naumann 1873 s. 407 eller 1883-84 s. 250. Aschehoug (1885:2 s. 435 not 2) synes vara den ende som har uppmärksammat Naumanns självmotsägelse. 47 Christian Naumann, Sveriges statsförfattningsrätt, bd 1, 1 uppl., Stockholm 1844, s. 448-449 eller bd 2, 2 uppl., Stockholm 1880, s. 3. Jfr även Naumann 1863 s. 205 där han med hänvisning till vissa andra ställen förklarar sig ha menat att grundlag hade företräde framför äldre lag. 48 Riksens ständers justitieombudsmans ämbetsberättelse, 1854, s. 1-22. Naumann 1873 s. 407, 1883-84 s. 250. ”… så måste den förstnämnda vika …” ”Förefinnes nu en slik uppenbar strid emellan en strafflag, sådan som Ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter, och ett grundlagsbud, så måste den förstnämnda vika, emedan genom en strafflag hvarken ändring, inskränkning eller förklaring får ske af grundlag.”46 ”Den första rangen bland alla bestående rättsnormer intaga de gällande grundlagarne. Ingen annan lag eller förordning kan, för så vidt den står i stridmed något deras bud, anses gällande. Sättet för deras stiftande och ändring är icke lika med lagstiftandet i allmänhet [---]”47
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=