konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 208 ha riksdagens samtycke. Men när det verkligen behövdes, skulle domarna agera, oavsett vad som stod i promulgationen: Vådan i att tillämpa ”det obehörigen tillkomna påbudet, hvilket trampar grundlagen under fötterna” och kanske kunde ”våldsamt beröfva oskyldiga människor lif och välfärd” var större än låta ”domaren på fredlig väg bidraga att oskadliggöra ett misstag, som en vilseledd men välvillig Styrelse”31 torde finna anledning att rätta. Detta påminner om den norska Høyesteretts resonemang om att lagstiftaren skulle presumeras inte ha velat bryta mot grundlagen, vilket i fall av rena misstag eller förbiseenden kunde rättfärdiga att domstolarna grep in och rättade till misstaget. Det ankom enligt Naumann däremot inte på domarna att pröva om en lag, somverkligen stiftats av kung och riksdag tillsammans, till innehållet stämde överens med grundlagarna: Detsamma gällde naturligtvis grundlagarna själva. Som exempel på detta anger Naumann i sin artikel, men inte i bokverket, 1812 års tryckfrihetsförordning: Åsidosättande av den rättssäkerhetsgaranti som låg i att ändringsförslaget skulle vila till nästa riksdag kunde alltså inte medföra en reaktion från domaremakten. Noterbart är att Naumann inte, till skillnad från Christofer Jacob Boström, anslöt sig till den monarkiska principen. Boström hade uttalat att 31 Alla dessa citat från Naumann 1863 s. 193, 1871 s. 329 eller 1881-83 s. 127. 32 I Naumann 1871 och 1881-83 ”riksdag”. 33 Naumann 1863 s. 187-188, 1871 s. 324 (sista ordet: statsorganismen) eller 1881-83 s. 122123 (sista ordet: statsorganisationen). Se också Gustaf Broomé, Allmänna civilprocessen enligt gällande svensk rätt, Lund 1882, s. 56. 34 Naumann 1871 s. 324. 35 Christofer Jacob Boström, Satser om lag och lagstiftning med tillägg och anmärkningar, 2 uppl., Upsala 1871, s. 32, 35 och 38-45. Se härtill Björne 1998 s. 156. Inte lagprövning: ”Lagstiftande makten … är … den högsta i staten”. ”Denna är tillkommen genombehörig lagstiftare (begge de s.k. statsmakterna gemensamt) samt behörigen såsom lag utfärdad. Detta är för domaren nog. Han undersöker ej om konung och ständer dervid tillvägagått med en skyndsamhet som stred mot Regeringsformen.”34 ”Lagstiftande makten (hos oss konung och ständer[32] tillsamman) är, så långt dess funktioner räcka, den högsta i staten; den föreställer hela nationen, den bestämmer sjelfva stats- och rättsordningen, och de lagar, den stiftar, samt hvilka den således måste antagas hafva funnit stå i harmoni med statens författning, äro oantastelige af hvarje annan lem i statsorganismen [statsorganisationen].”33
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=