kapitel 3. teoriernas slutenhet 207 att misstro sitt eget omdöme och anse det ifrågavarande påbudet vara behörigen tillkommet.”25 Det höga kravet torde ha hängt samman med att det inte var enkelt att avgöra var gränsen mellan lagstiftningstyperna gick.26 Om nu domaren skulle åsidosätta förordningar som det stod helt klart att kungen utfärdat ensam trots att riksdagens samtycke krävdes, hur långt tillbaka i tiden skulle prövningen gå? Naumann anslöt sig till 1829 års lagutskottsbetänkande och riksdagens beslut, innebärande att dessa föreskrifter principiellt var gällande men att de skulle åsidosättas i den mån de stred mot grundlag eller allmän lag. Om emellertid riksdagen i efterhand godkänt föreskriften eller Högsta domstolen kontinuerligt tillämpat den skulle den dock också anses gällande.27 Naumann konstaterade att ”man”28 – tydligen en del av de tyska rättslärda – hade ansett att domaren inte fick pröva om verkligen behörig lagstiftare stiftat lagen utan hade att hålla sig till promulgationen. Endast om en förordning uttryckligenvar stiftad av kungen ensam fast lags form krävdes fick domaren åsidosätta den, men om det – felaktigt – angavs i promulgationen att ständernas samtycke förelåg hade domaren att följa detta och tillämpa lagen. Naumann hänvisade till de hannoverska och preussiska grundlagarna av år 1848 respektive 1850 och till Zoepfl, Grundsätze des allgemeinen und deutschen Staatsrechts.29 Skälet för denna ordning var dels att riksdagen kunde kontrollera att intrång inte gjordes i dess medinflytande, dels att det vore vådligt om domarna utförde kontrollen eftersom de kunde komma till olika resultat. I Sverige, framhöll Naumann, kunde riksdagen inte ingripa mot en kunglig förordning som krävt lags form och riksdagens samtycke på annat sätt än genom riksrättsförfarande mot det statsråd som kontrasignerat förordningen, men som lag skulle denna kvarstå. Vådan av att olika domare kom till olika resultat ansåg Naumann motverkad genom ”den i ädel mening konservativa anda”,30 som utmärkte den svenska domarekåren och som skulle leda domaren till stor försiktighet när det gällde att finna att förordningen hade behövt 25 Naumann 1863 s. 187, 1871 s. 323 eller 1881-83 s. 122, alla tre citaten. 26 Jfr Naumann 1856 s. 5-16 eller 1880 s. 121-141. 27 Naumann 1863 s. 194-196, 1871 s. 329-331 eller 1881-83 s. 128-130. 28 Naumann 1863 s. 189, 1871 s. 326 eller 1881-83 s. 124. 29 Naumann 1863 s. 205 jfrd m. 190 eller 1881-83 s. 124-125. 30 Naumann 1863 s. 192, 1871 s. 328 eller 1881-83 s. 127. Promulgationens oväsentlighet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=