konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 206 – där statssuveräniteten låg hos monarken – gällde. Vad det kunde handla om var att domaren bevakade riksdagens medverkansmakt mot monarken, så att inte monarken agerade på egen hand när riksdagens samtycke krävdes. Visserligen blev juristmötets uttalande att domaren skulle kontrollera om lagar och förordningar tillkommit på grundlagsenligt sätt, men däri låg inte någon materiell jämförelse mellan lag och grundlag. Det är fråga omdet konstitutionellt kritiska dömandets negativa sida, där det kontrolleras att de andra statsmakterna inte har handlat utanför sin behörighet. Stats- och processrättsprofessorn och justitierådet Christian Naumann gav ut tredje bandet av sinSveriges statsförfattningsrätt år 1863; en andra upplaga kom år 1881-83. Han behandlade där frågan om domaren hade rätt att inte tillämpa ett av obehörig lagstiftare utfärdat påbud eller ett påbud som stred mot grundlagen. En nästan identisk framställning publicerades år 1871 i hans tidskrift.23 Naumann tog sin utgångspunkt i domareden och i 47 § regeringsformen, enligt vilka domaren skulle döma efter lag och laga stadgar. Domaren skulle undersöka vad som var gällande lag, eftersom han skulle grunda sin dom på den. Om kungen ensam stiftat ny strafflag, civillag eller rättegångslag skulle domarna inte tillämpa påbudet, om inte ständerna i efterhand godkänt lagen. Detsamma skulle gälla om Högsta domstolen flera gånger tillämpat förordningen och riksdagen inte motsatt sig dess giltighet.24 Principiellt bevakade alltså domarna riksdagens medinflytande mot kungen, i vart fall om det gällde en nytillkommen förordning, men Naumann ställde upp höga krav. Dels måste det vara ”med full visshet ådagalagdt” att riksdagens medverkan saknades, dels måste det stå klart att förordningens ämne verkligen hörde till det område där riksdagens medverkan krävdes. Beviskravet var högt, ”någon ovisshet får [icke] förefinnas”: ”Redan tillvaron af en sådan ovisshet bör för domaren innebära en tillräcklig anledning 22 Carl Georg von Wächter, Handbuch des im Königreiche Württemberg geltenden Privatrechts, bd 2, Stuttgart 1842, s. 26-30. 23 Naumann 1863 s. 182-206, 1871 s. 321-334 eller 1881-83 s. 118-138. OmNaumann, se Kjell ÅModéer, ”Christian Naumann –Redivivus. En juristbiografisk essay” i Fskr. t. Rune Lavin, Lund 2006, s. 143-195. 24 Naumann 1863 s. 184-188 och 196, 1871 s. 321-324 och 331 eller 1881-83 s. 120-123 och 130. Sverige: Christian Naumann Försiktigt åsidosättande av förordningar som hade krävt riksdagens samtycke
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=