kapitel 2. öppenhet för möjligheter 197 anledning att åsidosätta lag till förmån för grundlag hade gott stöd av Steenbuch, Stang, Gaarder, Lasson och Høyesteretts praxis, låt vara att Stang krävde att motstridigheten var uppenbar och att Høyesteretts argument inte var kända. Särskilt genom Høyesteretts dom av år 1854 var det välkänt att domstolarna ansågs kunna åsidosätta grundlagsstridig lag, eftersom detta förhållande kritiserats i media. Den domare som inte ansåg sig kunna åsidosätta grundlagsstridig lag kunde stödja denna uppfattning på Bernhard Dunkers skrifter och på Falsens uttalanden, men det står klart att den uppfattningen inte var den dominerande. En dansk domare som ställdes inför samma fråga kunde först konstatera att grundlagen inte hindrade lagprövning, men därefter skulle större tvekan uppstå. Grundlagsförsamlingens protokoll gav flera goda argument för åsidosättande av grundlagsstridig lag, och doktrinens enda bidrag – J. E. Larsens föreläsningar – gav stöd för åsidosättande av grundlagsstridiga anordningar, i vart fall de som var att betrakta som förvaltningsakter. Domare som fortfarande var inspirerade av Ørsted skulle nog tillämpa även grundlagsstridig lag, men flera auktoriteter hade på den grundlagsstiftande riksdagen uttalat sig för en prövning av lagars grundlagsenlighet. I praxis ansågs dock en kunglig resolution som för en enskild var förmånligare än lagen kunna åsidosättas, och även om rätt till domstolsprövning fanns beträffande rätten till ersättning för ändrad rättsställning i näringsverksamhet finns inget som tyder på att domstolarna skulle vara särskilt benägna att utdöma sådan. Normprövningsmarginalerna ägnades ingen omfattande diskussion under denna tid. Enda undantaget är Stang, som införde uppenbarhetsrekvisitet. Det synes som att bakgrunden till detta krav finns i den naturrättsliga motståndsrätten mot en tyrann. I det sammanhanget är det naturligt att det är först när rättsordningen som helhet inte är legitim som folket kan göra upprormot tyrannen. Att samma krav skall gälla när domstolarna under ordnade former på en gång tillämpar lag och grundlag är inte lika självklart. Anledningen till att diskussionen inte var mer omfattande är säkerligen att frågan om normprövningen inte var särskilt praktiskt aktuell, utom just i Norge. Sammanfattningsvis kan konstateras en stor likhet mellan länderna när det gäller de argument som framfördes. En domare kunde, med stöd i rättsligt relevanta argument, oavsett land, åsidosätta grundlagsstridig lag och åsidoNormprövningsmarginaler Avslutning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=