konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 194 hade goda förutsättningar att uppfattas som överordnad och också uppfattades så av vissa författare, inte hos alla sågs på det sättet. Detta kan uppenbarligen tillskrivas det förhållandet att det cirkulerade olika sätt att se på statsmakterna och normtyperna i förhållande till varandra men att dessa synsätt ännu inte bildade någon sammanhållen helhet. Dessa synsätt kommer emellertid in genom bland annat den amerikanska och tyska litteratur som spreds i Norden och sedimenterade på så sätt ned i rättens djupare skikt. Frågan blir sedan vilka av dessa konkurrerande djupare förståelser för förhållandet mellan normtyperna och statsmakterna som förmår rättfärdiga och begränsa skeenden i rättens ytskikt och i vad mån nytt material som tillkommer genom aktörerna inom rättsvetenskapen och domstolarna förmår sedimentera ned och förstärka eller försvaga den ena eller den andra av de konkurrerande synsätten. Grundlagarna visade således en öppenhet i förhållande till olika teoretiska modeller. Det var uppenbarligen helt enkelt så, att de nordiska grundlagarna skrevs på ett så öppet sätt i förhållande till tanken att grundlagen var överordnad eller sidoordnad och statsmakterna hierarkiskt ordnade eller sidoordnade, att de inte helt uteslöt någon tolkningsmodell. Den monarkiska principen kunde således tillämpas i Finland, Sverige och Danmark, även om den egentliga grunden för den, nämligen att ständerna bara hade en medverkansrätt och inte en med monarken gemensam lagstiftningsrätt, uttryckligen motsades av dessa grundlagar. I Sverige kunde år 1829 en laghierarki anses gälla, trots att detta inte direkt låg i linjemed grundlagens uppbyggnad. Att den norska grundlagen mer än de andra passade att beskrivas som överordnad är viktigt, än viktigare är att den inte uteslöt tanken att statsmakterna var hierarkiskt ordnade. Den monarkiska principen kunde egentligen inte tillämpas på den norska grundlagen, och trots att lagstiftningsmakten klart var förlagd till stortinget och den dömande makten redan år 1822 hade korrigerat lag så att den stämde med grundlagen kunde domaren Aall år 1854 tala om kungen och stortinget som lagstiftande makt, som ”begge statsmagter”. Detta förklarar i sin tur att frågan om lagprövningen kunde debatteras så långdraget: grundlagarna gav inte otvetydigt stöd för något synsätt och uteslöt inget synsätt. På detta sätt förändrades också grundlagarna från de skrivna orden till något annat. Gemensamma rättsliga djupstrukturer förändrades, och då följde tolkningen och förståelsen av grundlagstexterna i ytskiktet med.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=