kapitel 2. öppenhet för möjligheter 193 förfarandet för grundlagsändring som argument för lagprövning och ett tecken på grundlagens överordning. Sammantaget kan den slutsatsen dras, att någon enighet inte rådde om hur olika faktorer – normtyper och statsmakter – skulle placeras in i det rättsliga medvetandet. En amerikansk tradition med grundlagens överordning ställdes mot lagstiftarens överordning. Det sistnämnda synsättet finns i två varianter: den monarkiska principens framhävande av kungen som lagstiftare och mixed government-tänkandets synsätt att kung och folkrepresentation var de parter som genom ett kontrakt definierade staten. Föga förvånande finns då ett antal mellanpositioner mellan statsmaktshierarki och normhierarki i materialet. Enligt Theorells synsätt år 1851 stod statsmakterna självständiga bredvid varandra, men det hör inte hos honom samman med någon entydig placering av grundlag över lag. Också den juridiska föreningens diskussioner år 1855 visar på en viss tvehågsenhet i frågan, som dock inte lade hinder i vägen för ett avgörande av frågan eftersom en ’förmedlande tolkning’ kunde tilllämpas. Detta är ett pragmatiskt sätt att inte behöva ta ställning till statsmakters och normtypers metaforiska placering och ändå kunna fälla ett avgörande. Hos Vollert var statsmakterna hierarkiskt ordnade men grundlagen ändå viktigare än lagen, och hos Stang var, som vi har sett, den dömande makten inte riktigt jämställd med de andra och grundlagen delvis men inte helt överordnad lagen i och med att ett uppenbarhetsrekvisit förekom. Høyesteretts avgöranden åren 1841 och 1844 bidrar inte till något klarläggande, eftersom det inte är klart om rättsillämpningen byggde på grundlagens överordning eller på något annat. Det är viktigt att notera att det även i Norge, där grundlagen hade goda förutsättningar att anses överordnad, dröjde länge innan ett sådant synsätt etablerades. År 1854 talade således minoriteten i Høyesterett om ’bägge statsmakter’ på ett sätt som verkar överordna Stortinget och kungen över domstolarna. I Danmark var det år 1848-49 inte självklart att maktdelningsbestämmelsen innebar statsmakternas sidoordning och grundlagens överordning. J. E. Larsen sade i sina statsrättsföreläsningar åren 1849-52 att domstolarna inte var en statsmakt på samma sätt som de andra. Vad som kan konstateras som märkligt är att den norska grundlagen, som Mellanpositioner Sedimentering av synsätt från ytskiktet?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=