konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 192 lagstiftande makten var den högsta i staten, där övriga statsmakter beskrevs med metaforen ’lemmarna i en kropp’. Också Falsen var 40 år tidigare inne på liknande tankegångar, när han menade att bara kungen – som kunde förena vilja med kraft – var en statsmakt, och senare förde Dunker fram samma synsätt. I Danmark ansåg både Ørsted på den grundlagsstiftande församlingen, Tscherning då och senare, samt Larsen snart därefter att den dömande makten inte var sidoordnad med de båda andra. I Sverige fanns, däremot, snart efter antagandet av 1809 års regeringsform och några decennier framåt, tydliga åberopanden av en normhierarki. Här kan nämnas Mörners förslag om lagregistrering i Högsta domstolen, konstitutionsutskottet i yttrandet över Cederschiölds motion (1828-30), Cederströms motion och – kanske viktigast – utgivningen av artikeln av Joseph Story och Tocquevilles verk i svensk översättning. Allt detta, som förekommer under en dryg trettioårsperiod, stämmer väl överens med den inbördes kontrollen mellan sidoordnade statsmakter som återgavs i konstitutionsutskottets memorial, men det stämmer mindre väl med upplägget i själva regeringsformen, där kungen personligen och inte bara symboliskt var inblandad i både lagstiftande, dömande och verkställande makt och där det inte fanns många materiella regler i regeringsformen som uttryckligen begränsade lagstiftarens handlingsutrymme. En normhierarki åberopades också i Norge vid denna tid, av andra författare än Falsen. Steenbuchs sätt att argumentera år 1815 för tankarna till en överordnad grundlag, liksom Stortingets diskussioner år 1821 och Høyesteretts avgörande år 1822. Gaarder såg år 1845 tydligt statsmakterna som sidoordnade och grundlagen som överordnad. Enligt Andresen – som diskuteras i nästa kapitel – var grundlagen överordnad också i 1841 och 1854 års Høyesterettsavgöranden, men det framgår inte tydligt av dessa. Särskilt intressant att notera är att Story och Tocqueville fick genomslag i både svensk och norsk diskussion, i Sverige under sent 1830-tal och i Norge med början år 1848, en tendens som för norsk del stärktes och för svensk del avklingade under den kommande perioden. I den danska grundlagen intogs en inledande bestämmelse som kan synas ge vid handen att statsmakterna var sidoordnade, men slutsatsen är som framgått inte självklar. I den grundlagsstiftande församlingen fanns dock talare (Grundtvig, H. Hage, W. Ussing) som argumenterade på ett sätt som tyder på att de uppfattade grundlagen som överordnad. Ussing använde, med instämmande av Madvig, det särskilda Normhierarki och sidoordnade statsmakter
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=