kapitel 2. öppenhet för möjligheter 185 bevilling med rätt för viss part att i överrätten framställa invändningar som han på grund av utevaro inte lagt fram vid underrätten.458 V. C. Ussing, som jag strax återkommer till, kritiserade indelningen mellan speciallag och överhetshandlingar. En bevillning borde enligt honom kunna prövas som en överhetshandling enligt 77 § grundlagen och närmare bestämt om den föll inom gränserna för den befogenhet som gavs i 32 §. Om bevillningar verkligen skulle uppfattas som lagar, skulle enligt Ussing deras grundlagsenlighet ändå prövas.459 Det finns en del frågor som borde ha varit av intresse att få prövade, såsom möjligheten att genom speciallag upphäva en speciallag och den verkan gentemot individernas berättigade förväntningar som detta kan få. Målen föranleder slutsatsen att domstolarna var mycket ovilliga att ta sig an denna typ av rättssäkerhetsbaserade resonemang. En föreskrift var en föreskrift,460 och det saknades en tydlig definition av gränsen mellan föreskrifter och beslut i enskilda fall. Auditören, senare assessorn Vilhelm Ussing tog i en artikel i Tidsskrift for Retsvæsenår 1863461 sin utgångspunkt i maktfördelningen enligt 2 § grundlagen och noterade att kungen inte länge som innehavare av den enda statsmakten kunde lösa konflikter mellan olika organ. Hur skulle nu kollisioner mellan självständiga och oavhängiga statsmakter lösas? 77 § grundlagen slog fast att domstolarna bedömde den utövande maktens kompetens, men vad gällde beträffande den lagstiftande maktens? Konflikter kunde tänkas uppstå om lagstiftaren ändrade grundlagen utan att iaktta det särskilda förfarandet för grundlagsändring, eller enligt vanligt lagstiftningsförfarande stiftade en lag som stred mot någon materiell grundlagsbestämmelse, eller om lagstiftaren i strid med 2 § grundlagen utförde något som hörde till den utövande eller dömande makten. Om lagstiftaren trängde in på domstolarnas område, till exempel genom att i en lag eller ett budgetbeslut avgöra en tvist med staten, eller genom att annars lagstifta i strid med grundlagen, borde domstolarna kunna avgöra frågan om lagstiftarens kompetens. Anledningen till detta var att frågan om lagstiftningsmaktens gränser var en rättsfråga, och det tillkom domstolarna att pröva frågor om gällande rätts innebörd, 457 JU1861 s. 339-350. På s. 350 sägs att domen överklagades till Højesteret, men målet synes inte ha prövats av Højesteret, se Nellemann 1868 s. 117, 1877 s. 122 eller 1887 s. 147. 458 JU1861, s. 771-775. 459 Ussing 1863 s. 247-248. 460 B. Christensen 1961 s. 405. 461 Ussing 1863 s. 214-252. V. C. Ussing: Med maktdelningen som utgångspunkt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=