konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 176 tens företrädare Lange och Platou hänvisade till 22, 97 och 105 §§ grundlagen och till domen av 10 december 1822 som prejudikat, medan minoritetens talesman Aall menade att domstolarna skulle finna sig i det beslutade ”naar begge Statsmagter er enige”.417 Av intresse är här att talet om ”begge Statsmagter” inte riktigt passarmed den norska grundlagens innehåll när det gäller den lagstiftande makten men representerar ett tänkesätt som användes i Sverige och som passar väl som argument mot prövning av lagars grundlagsenlighet.418 1854 års referat inleddes med en redogörelse för 1822 års avgörande.419 1854 års dom uppfattades i sin tur som ett bindande prejudikat i en enhällig dom år 1855 i ett mål som i allt väsentligt var identiskt med 1854 års mål.420 Aall anslöt sig nu till majoriteten på grundval av prejudikatet,421 vilket inte heller var känt för samtiden. Bernhard Dunker kritiserade 1854 års dom i Christianiaposten. Han var kritisk till den eftersom domstolen nekat att lyda lagen och därmed förrått den sak den var satt att försvara. Lagprövningen stred mot lagstiftarens konstitutionella myndighet eftersom den kunde hindra kungen och stortinget från att få sin vilja igenom.422 Kritiken i tidningen innebar att lagprövningen i vart fall vid denna tidpunkt gjordes allmänt känd, och det sätt på vilket Dunker lade upp sin kritik visar att domen uppfattades av samtiden som ett åsidosättande av Stortingets beslut. Enligt Aubert hade domstolarna uppfattat lagen som expropriationslag enligt 105 § grundlagen, där ersättningsfrågan behandlades.423 Enligt Eckhoff var Høyesterett i 1854 års fall mera rundhänt än stortingets majoritet, som hade låtit frågan omersättning stå öppen. I avsaknad av konflikt mellan statsmakterna424 var det inget klart åsidosättande.425 Slagstad menar att eftersom 417 E. Smith 1993 s. 137. 418 Jfr vidare kap. 5. 419 Rt. 1854 s. 93-96, 128. 420 Høyesteretts dom 23.10.1855 i Rt. 1856 s. 31-32, se även Eckhoff 1975:2 s. 186. 421 E. Smith 1993 s. 138-140. 422 Einar Østvedt, Bernhard Dunker. Juristen, politikeren og kulturmennesket, Oslo 1940, s. 44, Slagstad 1990 s. 155-156 eller 2001 s. 256-257. Enligt Slagstad åberopade Dunker som advokat, oavsett om han ändrat principiell ståndpunkt eller ej, prövningsrätten i Rt. 1856 s. 359, där ombudets namn dock inte framgår. 423 Aubert 1865-66 s. 77. 424 E. Smith 1993 s. 87-89, se i Eckhoffs texter särskilt 1975:2 s. 207. 425 Eckhoff 1975:2 s. 186. • Debatt om domarna och betydelsen av dessa för samtiden
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=