konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 168 lade han att skattebeslutet inte hade åsidosatts utan tolkats grundlagskonformt.372 Även Eckhoff har tonat ned domens betydelse.373 Smith har framhållit att skattebeslutet omfattade hela budgetperioden, således även den redan förflutna delen därav. Denna typ av beslut var enligt praxis. Smith menar att det var ett tolkningsavgörande där 97 § grundlagen var ett viktigt argument för att inte tillämpa lagen i fallet, vilket enligt ordalydelsen skulle ha skett.374 Av förstevoterandes motivering, sådan den återgivits av Hallager,375 får anses framgå att Høyesteret dels ville undvika återbetalningskrav av dem som erlagt avgiften, dels ville undvika retroaktiv betalningsskyldighet för dem som inte hade erlagt den. Det enda sättet att uppnå detta resultat var att tolka skattebeslutet. När det gällde att undvika retroaktiv betalningsskyldighet kan man knappast komma runt 97 §, och domstolen sade själv att med en annan tolkning skulle åsidosättande ha måst ske. Mot Knophs uppfattning kan således framhållas, att domstolens tolkning av lagen inte var given och att domen är ett viktigt exempel på grundlagskonform lagtolkning. Lie synes inte alls ha uppfattat det dubbla syftet med domskälen. Min uppfattning är att domen visar det missledande i att strikt skilja på lagtolkning och åsidosättande av lag. Høyesterett kunde antingentolka skattebeslutet enligt ordalydelsen, finna att det stred mot grundlagen och åsidosätta det (vilket hade lett till – i och för sig berättigade, kan tyckas – återbetalningskrav från alla dem som hade betalat avgiften ’i onödan’), eller tolka skattebeslutet i ljuset av grundlagen, finna att det med denna tolkning var i överensstämmelse med grundlagen och tillämpa det (vilket i detta fall betydde att skatt inte togs ut). Resultatet blir identiskt i just detta fall. Eckhoff har anfört att ”det er ikke uten interesse om en domstol har valgt å begrunne sin avgjørelse med at loven er ’tolket’ eller med at den er ’satt til side’. Det kan bl.a. fortelle noe om dommernes holdninger til lovgivningen.”376 Men det är inte alls självklart att åsidosättande visar på den mest framträdande domarmakten: Om kravet för åsidosättande skall ske är högt ställt, sker det sällan. Om domarna i många fall tolkar lagen grundlagsenligt, sker det desto tystare. Det verkligt konstitutionellt kritiska dömandet behöver inte vara det mest symboliskt framträdande. 372 Carl Jacob Arnholm, ”Prejudikatens betydning for rettsutviklingen” i TfR, 1933, s. 175. 373 Eckhoff 1975:2 s. 184-185. Se även Hiorthøy 1967 s. 125 och Karsten Gaarder u. medv. av Peter Lødrup, ”Domstolene og den almindelige rettsutvikling” i Den dømmende makt. Domtolene og rettsutviklingen 1814-1967, Oslo 1967, s. 236. 374 E. Smith 1993 s. 126-127. 375 Hallager I 1915 s. 279-280. 376 Eckhoff 1975:2 s. 184.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=