kapitel 2. öppenhet för möjligheter 167 terande uttryckte obiter dictumatt den bestämmelsen med en annan tolkning av skattebeslutet hade blivit tillämplig.363 I Retstidende har ombudens pläderingar såvitt möjligt fullständigt tagits in, med viss övervikt för svarandeombudets, som också är läsvärd.364 Redan i samtiden ansågs domen alltså viktig. För käranden staten pläderade Bernhard Dunker, som återkom med kritik mot lagprövningen på 1850-talet. Enligt Aschehoug var statsmakternas överträdelse av grundlagen inte uppsåtlig (man kan här jämföra med diskussionen ovan om Stangs resonemang), utan de hade följt en sedan 1818 följd praxis. Stortinget inrättade sina följande skattebeslut efter Høyesteretts rättsuppfattning.365 Därför ansåg Aschehoug domen vara ”vel --- den viktigste, Norges Høiesteret nogensinde har afsagt”.366 Eivind Smith har framhållit att Aschehoug uttalade detta trots att han samtidigt konstaterade att lagstiftarens överträdelse av grundlagen inte var uppsåtlig. Det viktiga med domen var dess verkan som prejudikat och den gjorde Stortinget försiktigt med att anta lagar vars förenlighet med grundlagen var tveksam.367 Uppsåtsfrågan har intresse eftersom felet inte var så uppenbart att det kunde anses uppsåtligt (jfr Stang), men än intressantare är det förhållandet att Høyesterett gick mot en etablerad praxis, som kunde ha antagits vara en konstitutionell sedvana.368 När voteringsprotokollen, vars innehåll redan presenterats, publicerades år 1915 kunde saken komma i annat ljus än på Aschehougs tid.369 Lie uppfattade förstevoterandes tolkning av beslutet som att saken var klar redan utifrån dess mening och att omnämnandet av 97 § grundlagen var rent subsidiärt.370 Enligt Knoph hade Aschehoug missförstått domen när han uttalade sig om hur viktig den var, eftersom domstolen i voteringen utgått från att lagen inte var avseddatt tillämpas retroaktivt. Frågan om lagens grundlagsstridighet hade därmed enligt Knoph inte förelegat.371 Carl Jacob Arnholm hänförde fallet till kategorin missförstådda prejudikat. Till grund för detta 363 Hallager I 1915 s. 278-281. 364 Rt. 1841 s. 281-314. 365 Aschehoug 1885:1 s. 355-359 eller 1893 s. 368-372. 366 Aschehoug 1885:1 s. 357 eller 1893 s. 370. 367 E. Smith 1993 s. 124-125, jfr Aschehoug 1885:1 s. 357-359 eller 1893 s. 370-372. 368 Se härtill Hallager I 1915 s. 278. 369 Hallager I 1915 s. 278-281. 370 Stort. bet. 1923V13 Lie s. 49. Se också Jon Skeie, Eiendomsret og statsmonopol. Om statens ret til uden erstatning at indskrænke eiendomsraadigheden, særlig i det øiemed at gjøre en virksomhed til statsmonopol, Kristiania 1923, s. 269. 371 Ragnar Knoph, ”Trekk av den norske höiesteretts fysiognomi og av dens innsats i norsk rettsutvikling”, SvJT1930, s. 335.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=