konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 166 Bytingsrätten i Christiania ogillade statens skattekrav. Rätten utgick från att dokumenten varit giltiga när de utfärdades och att skattebeslutet givits tillbakaverkande kraft. Den praxis som kunde uppfattas som att det bara var fråga om en förlängning av en redan gällande skatt avvisades av bytingsrätten, eftersom resonemanget saknade det rättliga fundament som krävdes, när det var fråga om statens rätt mot en medborgare. Slutsatsen var, att skattelagen inte kunde tillämpas på dokumenten. Överrätten, Akershus Stiftsoverrett, biföll statens talan. Dels fanns en gällande grundläggande förordning om stämpelskatt från 1804,360 dels omfattade 97 § grundlagen bara lagar och inte skattebeslut. Høyesterett upphävde överrättens dom och fastställde bytingsrättens: ”Underrettens Dom bør ved Magt at stande”.361 Dettamöjliggjorde inga slutsatser om det var domen eller domslutet som fastställdes.362 Sedan voteringarna offentliggjorts har det framkommit att förstevoterande och pluraliteten menade att Stortinget hade velat ratihabera det förhållandet att många faktiskt använt stämplat papper i den mellanliggande tidsperioden men å andra sidan sannolikt inte hade velat ålägga dem som använt ostämplat papper betalningsskyldighet i efterhand. Med denna tolkning av bestämmelsen behövde dess förhållande till 97 § grundlagen inte undersökas, men förstevo358 Rt. 1841 s. 274-275. 359 Rt. 1841 s. 276. 360 Förordning 25.5.1804 om det stemplede Papiirs Brug i Danmark og Norge i Chronologisk Register over de Kongelige Forordninger og Aabne Breve …, utg. Jacob Henrik Schou, Kiøbenhavn 1808, s. 98-126. 361 Rt. 1841 s. 276-281. 362 Offentliga voteringar infördes först år 1863. Enligt Aubert (L. M. B. Aubert, ”Om den dømmende Magts Virksomhed som Kilde til Udviklingen af vor Ret ved Siden af Lovgivningsvirksomheden” i UfL, bd 5, 1865-66, s. 70) innebar en fastställelse av underrättens dom att även underrättens argumentation bifallits av Høyesterett. Hallager (Norges Høiesteret 1815-1915, bd I, Kristiania 1915, s. 281) menade att Høyesterett på grund av voteringens innehåll inte borde ha fastställt underrättens domin terminis, men att formerna inte iakttogs så noga på den tiden. Det han syftar på är att Høyesterett – se till exempel assessor C. Hansteens votum i Rt. 1882 s. 229 på s. 231 – kunde välja mellan att stadfästa underrättens dom in terminis och att ge ”ny Konklusion af samme Indhold som Byrettens” (ibid.). Före de offentliga voteringarnas tid kunde Høyesteretts domslut bara uttala sig om underinstansernas domslut. ”Den Regel, som Grl: § 97 udtaler, at ingen Lov maa gives tilbagevirkende Kraft, var ikke ny, men saavel grundet i Sagens Natur som i Lovgivningen forlængst erkjendt. Det kan heller ikke være tvivlsomt, at det vilde være uretfærdigt at anvende en ny Lov paa virkelig forbigangne Handlinger, som det ei har været muligt at indrette efter de i denne indeholdte Forskrifter.”359
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=