kapitel 2. öppenhet för möjligheter 163 år tidigare i sinAllmänna civilrätt – utan att diskutera motstridigheter mellan lag och grundlag – talat om att det i rättskällorna måste finnas ”Enhet, Fullständighet och Conseqvens”.349 Skenbara motsägelser skulle hävas och luckor fyllas. Detta kunde ske genom tillämpning avlex posterior-principen, genomatt uppfatta ett stadgande som regel och ett annat som undantag eller genom att en regel supplerade, det vill säga närmare bestämde, en annan. Till sist måsteman bedöma vilken regel som bäst stämde med helheten i lagstiftningens grundsatser.350 Vad som i Norge var en grundlagsskydddad frihet – att lagar inte skulle tillämpas retroaktivt – var i Sverige en tolkningsprincip.351 Under 1850-talet förde Lunds universitet talan mot staten i syfte att erhålla vissa medel som universitetet ursprungligen haft rätt till. Vid universitetets stiftande år 1666 hade ett antal jordegendomar som tidigare tillhört ”CollegiumCanonicorumeller det så kallade Capitlet”352 överförts till universitetet, men Karl XI hade sedan använt dessa egendomar för att upprätta ett kavalleriregemente. Universitetet hade som kompensation fått några ängar och del i vissa tiondemedel, men inte heller dessa tiondemedel hade universitetet sedan fått åtnjuta till fullo. Universitetet gjorde gällande att de egendomar, som universitetet ursprungligen fått, varit skänkta ad pios usus åt kapitlet eller inköpts av det, varför staten inte hade haft rätt att förfoga över dem, och att staten skulle ersätta universitetet de tiondemedel som av olika skäl inte kommit universitetet tillgodo. Fordringarna gick tillbaka till 1600och 1700-talen, och universitetet yrkade också att från och med år 1846 utfå fullt vederlag. Stockholms rådhusrätt fann att universitetet var en allmän inrättning i staten och att Kungl. Maj:t ägde förfoga över dess medel. Svea hovrätt fann att universitetet inte kunde föra talan mot staten och att det inte ens påståtts att det för jordegendomarna hade föreskrivits sådana villkor att universitetet skulle på den grunden skulle kunna föra talan – här avsågs väl att universitetet skulle ha kunnat föra talan på stiftelses vägnar –, varför talan avvisades. Högsta domstolen instämde i dom den 8 oktober 349 Fredrik Schrevelius, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civil-rätt, bd 1, Inledning eller allmänna praenotioner, 1 uppl., Lund 1844, s. 23, 2 uppl., Lund 1851 s. 29, eller 3 uppl. (red. Philibert Humbla), Lund 1872, s. 24. 350 Schrevelius 1844 s. 23-29 eller 1851 s. 29-32 eller 1872 s. 24-26. 351 Schrevelius 1844 s. 13-15, 1851 s. 14-16 eller 1872 s. 12-13. 352 SvJFT, bd 16, 1858, s. 148. • Lunds universitets talan mot staten
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=