kapitel 2. öppenhet för möjligheter 159 seende utan bara i fråga om kompetensprövningen och den formella lagprövningen. Förklaringen kan givetvis vara bristen på rättighetskatalog i regeringsformen. Lagutskottet vid 1853-54 års riksdag uppfattade att Theorells syfte med att föra fram frågan var att få lagprövningen erkänd. Visserligen uttalade utskottet att man inte generellt kunde förneka ”[s]atsen att en i behörig ordning icke tillkommen lag icke bör komma att gälla såsom lag”.327 Utskottet ansåg emellertid, att det vore för rättssäkerheten äventyrligt om varje domare efter sitt enskilda omdöme och utan uttryckligt bemyndigande skulle ha rätt att pröva om promulgerad lag var giltig eller ej. I samband med promulgation skulle föredraganden enligt 38 § regeringsformen vid grundlagsstridighet anmäla detta till statsrådet och vägra kontrasignering. Var det fråga omen kungens lagförklaring kunde enligt 88 § nästa riksdag ogilla den, varefter den inte fick tillämpas i domstol.328 Statsrättshistorikern och riksarkivarien Johan Jacob Nordström, som företrädde en konservativ, historicerande riktning,329 förklarade i lagutskottet Theorells uppfattning oförenlig med grundlagarna: 38 och 88 §§ ompromulgation respektive om riksdagens behandling av lagförklaringar var uttömmande, och det fanns inget utrymme för domarna att pröva frågan. En sådan prövning skulle dessutom leda till rättsosäkerhet.330 Carl Printzschöld, som på Riddarhuset talade mot prövningsrätten, pekade på ett avgörande från Göta hovrätt där i ett konkursmål en förmånsrättsregel beslutad av kung och ständer inte promulgerats som civillag och därför inte tillämpats.331 Riksdagen lade utlåtandet till handlingarna utan ställningstagande i frågan.332 327 Lagutskottets betänkande 1853-54:4 s. 5. 328 Lagutskottets betänkande 1853-54:4 s. 5-6. Myrberg 1930 s. 161, Westerståhl 1941 s. 118, Undén 1956 s. 260. Såväl Widell (s. 89) somMyrberg (s. 161) och Westerståhl (s. 118) har hävdat att 88 § inte var tillämplig här; det kan dock möjligen vara så att utskottet på ett otydligt sätt har försökt lämna två olika exempel på att makten att pröva lagars resp. lagförklaringars giltighet har anförtrotts annan institution än domstolarna. 329 SBLXVII s. 457-463. 330 PrProt 1853-54:2 s. 234-236. 331 RoAProt 1853-54:3 s. 311. Något datum för domen anges inte, endast att Riksgäldskontoret var part. Jag har försökt men inte utan bättre hänvisning kunnat hitta domen i Göta hovrätts arkiv. Widell (1903 s. 90-91) framhäver promulgationsfelet som det betydelsefulla. 332 RoAProt 1853-54:3 s. 283-317, PrProt 1853-54:2 s. 222-245, BorgProt 1853-54:1 s. 613-616, BondProt 1853-54:3 s. 201-205. I borgarståndet yrkade ledamoten Henschen att ståndet skulle ogilla lagutskottets uttalande om lagprövningen så att domarna inte skulle vara osäkra på att de kunde utföra sådan, men detta togs inte upp till votering. – Widell 1903 s. 89-90, Myrberg 1930 s. 161-163, Westerståhl 1941 s. 118.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=