konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 150 nödrätt var regentens handling inte att anse som en överträdelse. I annat fall – det vill säga om det var fråga om en uppenbar grundlagsöverträdelse som inte omfattades av statsnödrätten – var folket löst från sin lydnadsplikt, men bara när det gällde den aktuella handlingen av regenten. Regenten förlorade i detta fall inte rätten att regera. Om det däremot fanns en ”commissorische Clausel” förlorade regenten i detta fall rätten att regera.282 Här framgår tydligt hur motståndsrätten och lagprövningen kunde länkas samman med hjälp av ett uppenbarhetsrekvisit: Endast uppenbara grundlagsbrott var relevanta (om en ”commissorische Clausel” saknades) och de ledde till att handlingen – lagen, förordningen, beslutet – skulle åsidosättas men inte till att regenten hade förverkat sin rätt att regera. Hos Egger är frågan om avsättande av en tyrann och av en grundlagsbrytande monark tydligt åtskilda, och även Murhard skilde mellan frågorna. Det synes emellertid som om det var dessa båda diskussioner – eller liknande tankegods – Stang kopplade samman när han lät uppsåtet utgöra skäl för uppenbarhetskravet. Man kan härmed också konstatera att Stang vid bedömningen av lagprövningsfrågan var påverkad av en naturrättslig idétradition. C. A. von Martinis verksamhet har sammanfattats som att den följde upplysningens tradition, varvid Martini ”betonte die aus dem Naturrecht entstehenden Fundamentalrechte des Individuums”.283 Hans idéer vann dock bara fullt erkännande under kort tid (LeopoldII:s regeringstid 1790-92). Stangs syn på domstolarna innebar att de inte var helt sidoordnade med de övriga statsmakterna, men det kan inte heller sägas att de var klart underordnade den lagstiftandemakten. Stang uppfattade emellertid grundlagen så att den satte gränser för lagstiftaren, gränser som domstolarna kunde bevaka. Jag menar, till skillnad framför allt från Lie, att det vid prövningen av om lagstiftaren hade hållit sig inom de utstakade gränserna var uppenbarhetsrekvisitet som var det egentliga rekvisitet och inte uppsåtet. Uppenbarhetsrekvisitet hade en nära koppling till tolkningen av grundlagstexten. Det kan uppfattas som att lagar som låg nära gränsen till att ha stöd i grundlagen föll inom lagstiftarens behörighet, medan lagar som klart föll utanför skulle åsidosättas. Kopplingen till motståndsrätten blir tydlig i och med att Stang kopplade frågan omnormprövningen till domarens skyldighet att följa lagen. 282 Egger 1809 s. 521-523 (§ 494-497), Murhard s. 334-337. 283 DBE, 2 uppl., bd 6, s. 764. Sammanfattande slutsatser: Normkontroll i uppenbara fall
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=