konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 142 hoffs och Aschehougs olika synsätt hänger samman med att Eckhoff analyserade fall av konflikt mellan statsmakterna medan Aschehoug hade en bredare syn på när lagens förhållande till grundlagen var intressant. Enligt Smith stod grundlagen centralt i majoritetens skäl, och även om det inte skedde ett åsidosättande av lagen tillämpades den enbart mot ersättning till de skadelidande. Rätten valde en lagtolkning som stämde med grundlagen.240 Langeland har tolkat avgörandet som innebärande att även en lag med den allra bästa intention kunde tänkas kränka en rättighet, och då var ersättning en naturlig följd.241 För egen del konstaterar jag att staten enligt domstolen inte kunde upphäva en välförvärvad rättighet utan att ge ersättning. Detta hör samman med synsättet att det finns välförvärvade rättigheter som lagstiftningen inte kan påverka, vilket utgör en kännbar begränsning för den lagstiftande eller styrande makten. Bland landets magistratspersoner fanns uppenbarligen en medvetenhet om att statsmakterna kunde begränsa varandra, och de såg till att den möjligheten blev verklighet.242 Vidare är intressant att domstolen inte bara hänvisade till grundlagens bestämmelser om retroaktiv lag och expropriation utan också till allmän rättfärdighet. Jørn Øyrehagen Sunde har spårat lagprövningens tankemönster till en äldre tids behandling av motstridigheter mellan lag och naturrätt,243 och det måste anses vara den kopplingen som här har fått konkret uttryck. En annan intressant fråga är om det amerikanska fallet Calder v. Bull var känt i Norge år 1822. Fallet handlade om retroaktiv lagstiftning och välförvärvade rättigheter. Att lagstiftaren presumeras att inte kränka någons rätt, vilket togs upp inför och av Høyesterett, framhölls där liksom hänvisningen till allmän rättfärdighet, särskilt i ett votum av förstevoterande, justice Chase.244 Oavsett hur det förhåller sig härmed kan det konstateras att ett gemensamt naturrättsligt tankegods, som begränsade lagstiftarens handlingsutrymme, fanns som underlag i de båda domarna.245 Doktrinen om att lagstiftaren presumeras att inte kränka någons rätt har att göra med tanken att lagstiftaren har gjort ett misstag som lagstiftaren implicit har accepterat att domstolarna rättar till, men den visar också på grundlagens överordning, då ’misstaget’ med ett annat synsätt inte hade varit att se som ett misstag. 240 E. Smith 1993 s. 135-136. 241 Langeland 2005 s. 319-320. 242 Jfr Ogorek (1986) 2008:2 s. 69-71. 243 Sunde 2008 s. 215-267. 244 Calder v. Bull, 3 U.S. (3 Dall.) 1798 s. 386 ssk. s. 388. 245 Jfr Helgadóttir 2006 s. 17-22.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=