kapitel 2. öppenhet för möjligheter 141 Detta fall klargör att domstolarna kunde pröva rättsenligheten i den utövande maktens befallningar. Den 10 december 1822 meddelade Høyesterett en dom i ett liknande fall, men den viktiga skillnaden mellan målen är att den senare domen berör en lags grundlagsenlighet. Magistratspersonerna i Trondheim hade genom lag234 blivit fråntagna ett auktionssalarium, som tidigare tillkommit dem för det koppar från Røros kopparverk som auktionerades ut i Trondheim. De begärde först ersättning av kungen, som hänvisade dem till domstolarna. I Høyesterett åberopade klagandena 97 och 105 §§ grundlagen (om förbud mot retroaktiv lagstiftning och om ersättning vid expropriation) och domen av den 17 september 1822 som prejudikat. Statens ombud anförde att lagstiftningen presumerades inte kränka någons rätt; detta skulle väl innebära en presumtion för lagens grundlagsenlighet. Majoriteten besvarade emellertid argumentet med att därav följdeex inverso att lagstiftaren inte kan vilja något annat än att, om detta likväl sker, ersättning då skall utges, vilket grundades på allmän rättfärdighet samt 97 och 105 §§ grundlagen.235 Høyesterett tillerkände magistratspersonerna ersättning av statskassan för förlusten.236 Denna dom är den äldsta av de domar Aschehoug åberopade, och det var i kontexten av att domstolar kunde tillerkänna ersättning för rättighetskränkningar även om lagen inte sade något om detta.237 Enligt Lie skulle målet ha fått samma utgång även om 97 och 105 §§ grundlagen inte hade existerat; det var således ingen grundlagsfråga, utan frågan var i verkligheten ”hvorvidt embedsmenn ved lov kan fratas inntekter, som var tilsikret dem ved ansettelsen”. Hur kunde detta enligt Lie ”intet [ha] med grunnloven å gjøre”,238 när nu grundlagen hindrade retroaktiv lagstiftning och även skyddade ämbetsmännens rättsställning? Om lagstiftaren inte hade varit begränsad av grundlagen (eller högre rättsprinciper) på ett sätt som domstolarna kunde kontrollera, hade ju domstolarna haft att tillämpa lagen. Eckhoff menade att Stortinget inte hade övervägt om någon ersättning skulle ges, varför det inte var fråga om åsidosättande av vad Stortinget hade beslutat. Det handlade om att bedöma följderna av en lag för privata rättigheter.239 Eck234 Lov 12 september 1818 angaaende Røraas KobberværkIV§ 1 i Love, Anordninger, Kundgjørelser, aabne Breve, Resolutioner m.m. …, 2 bd, 1817-1819, utg. Peter Vogt och Jørgen Herman Vogt, Christiania 1820, s. 326-327. 235 E. Smith 1993 s. 134. 236 Høyesteretts dom 10.12.1822 i Brandt 1855 s. 132-134. 237 Aschehoug 1885:1 s. 356 eller 1893 s. 369. 238 Stort. bet. 1923 V 13 Lie s. 49, båda citaten. Se till Lie nedan s. 374-376. 239 Eckhoff 1975:2 s. 185.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=