konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 140 således redan erfarenheten visa att domstolarna tillämpade grundlagen, men vilket eller vilka fall detta grundar sig på framgår inte. Den andra frågan handlade om ersättning till personer som kunde lida förlust till följd av förslaget om avskaffande av adelns privilegier. Stortinget antog en adress till kungen att den som ansåg sig skadelidande fick framställa sitt krav enligt 105 § grundlagen.225 Enligt Aschehoug skall hänvisningen till 105 § uppfattas som att domstolarna kunde avgöra frågan,226 men i första hand ansågs förfaringssättet böra regleras i lag.227 Rikets domstolar var som sagt ämbetsmännens värn. Den första grundlagsstadgade rättighet som aktualiserades var just ämbetsmännens rättighetsskydd. Förhållandet mellan staten och en ämbetsman var ett kontraktsförhållande som inte ensidigt kunde ändras. Detta kontrakt var ”den trojanske hesten som førte den mykje omstridde prøvingsretten in i norsk rettsliv og politikk”.228 En dom från Høyesterett av den 17 september 1822 synes inte ha uppmärksammats av andra författare än Brandt, som på 1850-talet ställde samman äldre prejudikat,229 och justitiarius Lasson,230 som jag återkommer till i det följande, men domen har sedan åter fallit i glömska. Magistraten i Kristiansand hade av gammal sedvana upptagit sjöförklaringar, som annars skulle tas upp av stadsfogden, och år 1820 resolverades genom ”højeste Resl.”,231 det vill säga genom resolution som den norska riksstyrelsen gav efter fullmakt av kungen och som hade samma verkan som en kungl. resolution,232 att magistraten i Kristiansand skulle upphöra med denna verksamhet. Magistraten stämde stadsfogden och staten. Underrättsdomen, som stadfästes av överrätten och Høyesterett, fann att staten kunde frånta magistraten uppgiften men mot ersättning av staten för förlorade intäkter.233 225 Stortingets förhandlingar 24.7.1821 i Kongeriget Norges tredie ordentlige Storthings Forhandlinger i Aaret 1821, 4 del, utg. Poul Holst, Christiania 1822, s. 115-139, ssk. s. 130-131, 135137. 226 Aschehoug 1885:1 s. 356 eller 1893 s. 369. 227 Stortingets förhandlingar 24.7.1821 i Kongeriget Norges tredie ordentlige Storthings Forhandlinger i Aaret 1821, 4 del, s. 137, 139. 228 Langeland 2005 s. 309. 229 Høyesteretts dom 17.9.1822 i Fr. Brandt, Samling af mærkelige Højesterettsdomme i Tidsrummet 1815-1835, 1 samling, bd 1, Christiania 1855, s. 127-129. 230 [Peder Carl Lasson] (anon. ”Forfatteren”), Supplement og Ord- eller Realregister til det i 1868 trykte Skrift ”Straffeprocessen i dens nyeste Skikkelsem.V.”, Christiania 1869 (cit. 1869:1), s. 12. 231 Høyesteretts dom 17.9.1822 i Brandt 1855 s. 127. 232 Nikolaus Gjelsvik, Innleiding i rettsstudiet, Oslo 1912, s. 27. 233 Høyesteretts dom 17.9.1822 i Brandt 1855 s. 127-129. Jfr Høyesteretts dom 4.9.1823 i Brandt 1855 s. 150-152.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=