kapitel 2. öppenhet för möjligheter 139 Detta gjorde enligt Steenbuch ett absolut kungligt veto överflödigt.216 Domstolarna skulle döma efter grundlagen och den övriga lagstiftningen, och de skulle döma efter rättsregler som inte stod i strid med grundlagen. Domstolarnas tolkning av grundlagen skulle gälla framför Stortingets.217 Slagstad associerar här till Marbury v. Madison,218 och synsättet fanns redan i Federalists’ Papers.219 Redan vid det första stortinget år 1815-1816 synes enligt Skeie den allmänna uppfattningen ha varit att domstolarna hade rätt att underkänna grundlagsstridiga lagar,220 men Hiorthøy var av motsatt uppfattning.221 Mot bakgrund av att striden om Høyesterett var hård på detta storting när det gällde processordningen och domskälens offentlighet222 – frågor där delade meningar om domstolens statsrättsliga ställning låg i botten – kan man nog inte dra några säkra slutsatser om detta. När Steenbuch tog upp domstolarnas rätt att tolka grundlagen hade – vilket Aschehoug sedermera framhöll – Stortinget redan vid behandlingen av två olika frågor år 1821 nämnt lagprövningen.223 Gage- och pensionsrevisionskommitténs pluralitet framhöll att Stortinget inte kunde besluta något i strid med grunderna för 22 och 97 §§ grundlagen, ett beslut som ”i Anvendelsen vilde være uudførlig, da Rigets Domstole, det og Erfaring har viist, i saa Henseende maatte være Embedsmændenes Værn.”224 Kommittén ansåg 215 Henrik Steenbuch, Svar paa det fra Lehmanns Bogtrykkerie udkomne Skrift: Nogle Ord etc. om Kongens Veto, Christiania 1824 (cit. 1824:2), s. 5-6. Se också densamme, Svar paa de hos Bogtrykker Lehmann udkomne Bemærkninger om Kongens Veto, Christiania 1824 (cit. 1824:1), s. 14-15, 18, 22-23. 216 Steenbuch 1824:2 s. 5-6. 217 Steenbuch 1824:2 s. 23-24, jfr även s. 34. 218 Slagstad 1990 s. 161 eller 2001 s. 261. 219 Hamilton 1788 no. 78. 220 Jon Skeie, Den norske civilproces, bd 1, Oslo 1929, s. 110. 221 Hiorthøy 1967 s. 117-118, jfr dock s. 124, och Eckhoff 1975:2 s. 184. 222 Langeland 2005 s. 32-46. 223 Aschehoug 1885:1 s. 355-356 eller densamme, Norges nuværende statsforfatning, 2 afd., 3 bd, 2 uppl., Christiania 1893, s. 368-369. 224 Stortingets förhandlingar 16.3.1821 i Kongeriget Norges tredie ordentlige Storthings Forhandlinger i Aaret 1821, 1 del, utg. Poul Holst, Christiania 1821-22, s. 80. ”at Ingen, hverken Kongen eller nogen hans Undersaat, kan være pligtig at efterleve en Storthingslov, forsaavidt den skulde stride mod Grundloven, hvilket Spørgsmaal Domstolene med fuld juridisk Virkning maatte kunne afgjøre.”215 Stortinget och Høyesterett
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=