konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 138 till det helas väl. Kungen var utrustad med nödvändig kraft och vilja, medan nationalrepresentationen skulle få folkets vilja att överensstämma med regeringens, och den var därför inte en makt.208 Falsen fortsatte: Falsen återkom till frågan i samband med att han förespråkade att kungens veto skulle vara absolut istället för suspensivt. Enligt honom kunde ingen annan – underförstått inte heller domstolarna – pröva om stortinget överskridit sina befogenheter.210 Falsens förläggande av maktens kraft till kungen och hans krav på absolut veto för tankarna till den monarkiska principen. Falsens uppfattning att kungens veto skulle vara absolut blev motsagd av advokaten och professorn Henrik Steenbuch. Han hade år 1815 givit ut en mindre bok med kommentarer till Norges grundlov211 och hade en tydlig utgångspunkt i folksuveränitet, maktdelning och kantiansk naturrätt.212 I inledningenen förespråkade han de lege ferenda – sannolikt inspirerad av Kants tankar om den eviga freden – att Europas regenter i inbördes förbund skulle bilda en europeisk stortribunal, av vilken de kunde dömas för sina regeringshandlingar.213 I linje med detta ligger att han år 1824 bemötte Falsens argumentation för kungens absoluta vetorätt och då uttalade att domstolarna borde kunna avgöra om lagstiftningen stred mot grundloven. Falsen och Steenbuch var överens om att grundlageninte kunde ändras utan kungens samtycke, varav enligt Steenbuch borde följa,214 208 Falsen u.å. s. 148-149. 209 Falsen u.å. s. 149. 210 Christian Magnus Falsen, Bemærkninger i Anledning af Constitutionsforslaget omKongens Veto, Christiania 1824, s. 25, 31; densamme, Nogle Ord i Anledning af det i Wulfsbergske Bogtrykkerie udkomne Svar paa de fra Bogtrykker Lehmanns Officin udkomne Bemærkninger om Kongens Veto, Christiania 1824, s. 18, jfr s. 23-24. 211 Henrik Steenbuch, Bemærkninger over Norges Grundlov af 4de November 1814, Trondheim 1815, s. XXX. 212 Slagstad 1990 s. 161 eller 2001 s. 70-72 och 261, Björne 1998 s. 137 och 290. Se också Holmøyvik 2007 s. 738. 213 Steenbuch 1815 s. XXX. 214 Castberg 1930 s. 331, E. Smith 1993 s. 68. ”Gjelder nu dette omNational-Repræsentationen, omNationens lovgivende Forsamling, hvorledes vil man da kunne kalde de Embedsmænd, som ikke have andet at gjøre end at anvende Lovens Bud paa de enkelte forekommende Tilfælde, en Magt? National-Repræsentationen besidder dog een af Magtens Bestaanddele, nemligVillie, men Domstolene have ingen af dem. Lovene ere deres Villie. Regjeringen deres Kraft. Selv ere de Intet, uden det Organ eller Redskab, hvorigjennem Lovenes Villie i forekommende Tilfælde kundgjøres Folket.”209
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=