kapitel 2. öppenhet för möjligheter 135 Innehålls- och idémässigt finns stora skillnader mellan grundlagarna. De finska och svenska grundlagsordningarna är av den typen att ett kontrakt slöts mellan två ursprungliga makter, monark och folk, varefter makten fördelades vidare. Den danska grundlagen kan också sägas höra hit, även om den grundlagsgivande församlingen hade det bestämmande inflytandet. Den norska grundlagen skiljer sig från de andra på det sättet att den norska grundlagsstiftande församlingen var mycket mindre bunden till vad som redan fanns: staten och dess institutioner inrättades genom grundlagen. Något liknande gällde också i Finland. Även där inrättades staten och dess institutioner genom grundlagen, även om de svenska institutionerna från år 17721789 i hög grad kopierades för att grundlagsbuden skulle fungera. Även om grundlagarna sammantaget utarbetats under en 75-årsperiod, 1772-1849, är skillnaderna snarare idémässiga än tidsbundna. En grundläggande skillnad är vilka uttryck maktfördelningen fick. I Norge framgick indelningen i en lagstiftande, en utövande och en dömande makt av dispositionen, och i Danmark av en portalparagraf. Detta gäller alltjämt. I Sverige kunde fem olika statsmakter identifieras, även om konstitutionsutskottet åberopade samma tredelning som sedan kom att gälla i Norge och Danmark. Domarna i de högsta domstolarna var oavsättliga i Danmark och Norge, i Sverige kunde de avsättas av Opinionsnämnden och i Finland var de utnämnda på viss tid. När det gäller förhållandet mellan stat och medborgare fanns rättighetskataloger i den norska grundlagen, omfattande bland annat förbud mot tortyr och retroaktiv lagstiftning samt skydd för tryckfrihet, näringsfrihet och äganderätt, och i den danska, omfattandehabeas corpus, rätt till hemfrid, egendom och skolundervisning samt tryck-, informations-, förenings- och församlingsfrihet. Både i Sverige och Finland gällde krav på att viss reglering av förhållandet mellan stat och medborgare skedde i lagform, vilket kan härledas från den gamla kungaeden. Ämbetsmän hade en grundlagsskyddad oavsättlighet, och i Sverige fick tryckfriheten en detaljerad skyddsordning i tryckfrihetsförordningen. En rätt till domstolsprövning, innefattande laglighetskontroll, i frågor om straff och förverkande fanns i Sverige och Finland, men i administrativa frågor mellan stat och medborgare saknades sådan rätt. I Norge tillät domstolarna snart efter grundlagens antagande domstolsprövning av förvaltningsbeslut, och i Danmark föreskrev grundlagen att domstolarna skulle pröva frågor om överhetsmyndighetens gränser. I Sverige och Finland hade monarken en lagstiftningsrätt i vissa avgränsade frågor, men i Norge omfattade den bara provisoriska föreskrifter och i Danmark krävdes uttrycklig delegation.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=