konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 122 en ny grundlag. Att så hade skett var dock inte, som i USA, följden av en revolution, utan en konsekvens av händelserna på ett europeiskt plan.111 I Grundlagen behandlades ”den dømmende Magt” i Del D, omfattande 8792 §§. I 89 och 92 §§ fastslogs att en högsta domstol snarast möjligt skulle organiseras med minst en justitiarius och sex domare, som skulle vara minst 30 år gamla. Enligt 91 § kunde Høyesteretts domar aldrig överklagas eller underkastas revision.112 Domarna dömde inte i kungens namn, utan hade sitt eget sigill och var därmed herrelös113 i en positiv mening. Någon enstaka avvikande åsikt fanns, som ville att ”alle Domme [skulle] afsiges i Kongens navn”114 eftersom domstolarna var en gren av den högsta statsmakten, som personifierades av kungen. Redan vid inledningssessionen framhöll en av talarna att Høyesterett var den tredje statsmakten och satt vid sidan av de båda andra.115 Den norska Høyesterett var redan under de första åren efter grundlagens antagande angelägen om att markera sin konstitutionella ställning. En ledamot utsågs år 1816 av regeringen till ledamot av en dömande kommission. Domstolen ansåg detta strida mot dess oavhängighet men misslyckades få kungens och stortingets direkta stöd för sin sak. I 1818 års lag om Høyesterett kom emellertid ett förbud mot sådana utnämningar. Eivind Smith framhåller att händelseförloppet är enastående i sin nordiska samtid och understryker den norska högsta domstolens särställning.116 I Del E, med ”Almindelige Bestemmelser”, framgick att domarna måste ha svurit konstitutionen och kungen trohet.117 I Del B, som handlade om den utövande makten, reglerades dels kungens rätt att i statsrådet utnämna ämbetsmän,118 dels förfarandet för suspension och avsättande av ämbetsmän. Domare kunde inte avsättas i administrativ väg av kungen i statsrådet utan endast suspenderas av kungen och hade genast rätt till domstolsprövning. De kunde inte avsättas på annat sätt än genom dom och de kunde inte förflyttas mot sin vilja.119 111 Holmøyvik 2012 s. 402. 112 Enligt 20 § hade kungen rätt att benåda. 113 Langeland 2005 s. 15-19. 114 Niels Treschow, Om Norges Grundlov, Christiania 1834, s. 182, jfr s. 63-68 och 82-84. 115 Langeland 2005 s. 31-32. 116 E. Smith 1993 s. 61-62. 117 93 § GrL 1814. 118 30 § GrL 1814, jfr även 34-35 §§. Domarämbetena
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=