kapitel 2. öppenhet för möjligheter 121 suspensivt och om samma lag beslutades på tre storting gällde den mot vetot.103 De lagar som gällde vid grundlagens antagande skulle fortsätta gälla, om de inte var grundlagsstridiga.104 Kungen hade rätt att utfärda provisoriska anordningar om handel, tull, näringsväsen och politifrågor, om de inte stred mot grundlagen eller allmän lag.105 Grundlagsändring krävde beslut av två på varandra följande storting, och det andra beslutet måste fattas med två tredjedels majoritet. Ändringen fick inte motsäga grundlagens principer eller anda.106 Det har senare diskuterats huruvida den bestämmelsen bara är en påminnelse för lagstiftaren eller om domstolarna kan bortse från grundlagsändringar som strider mot grundlagens principer eller anda; jag återkommer till detta i det följande. Det norska konstitutionella läget efter år 1814 skiljde sig således från det svensk-finska genom att kungen saknade dels överhöghet över den dömande makten, dels en generell rätt att utfärda förordningar på den allmänna hushållningens område. I likhet med de finska och svenska grundlagarna efter år 1809 fanns rätten att ingen kunde straffas utan lagstöd,107 och därutöver fanns i den norska grundlagen en verklig fri- och rättighetskatalog: Tortyr fick inte äga rum, ingen lag fick ha tillbakaverkande kraft, tryckfrihet skulle råda på visst i grundlagen angivet sätt, inskränkningar i näringsfriheten skulle inte vara tillåtna, och expropriation var tillåten bara om full ersättning utgavs.108 Eirik Holmøyvik har framhållit att 1814 års grundlag var en naturrättslig konstruktion i och med att den innehöll de nu nämnda kodifierade naturrättsprinciperna.109 När det gäller grundlagens inspirationskällor kan konstateras att männen på Eidsvoll hade kännedom om en stor mängd grundlagar i andra länder och olika varianter av maktdelning där, samtidigt som de anpassade förebilderna till ett norskt sammanhang.110 Den norska grundlagssituationen liknar den finska år 1809 på så sätt att staten bildades genom grundlagens antagande och den nye monarken accepterade den existerande grundlagen, om än med vissa modifikationer. En väsentlig skillnad mellan Norge och Finland är att man i Norge hade haft möjlighet att i en riksförsamling sätta samman 103 75-79 §§ GrL 1814. 104 94 § GrL 1814. 105 17 § GrL 1814. 106 110 § GrL 1814. 107 96 § GrL 1814. Jfr 2 § RF 1772 och 16 § RF 1809. 108 96-107 §§ GrL 1814. 109 Holmøyvik 2007 s. 729 och 2012 s. 406-407. 110 Se i detalj Holmøyvik 2012.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=