RB 71 vol1

konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 116 De som beklädde högre och lägre domarämbeten kunde inte avsättas utan rannsakning och dom; de kunde inte heller befordras eller förflyttas utan egen ansökan. Detta avsåg domare med fullmakt i hov- och underrätter och även de ledamöter av rådhusrätterna som inte var utnämnda av kungen. De kunde inte heller avsättas av riksdagen.68 Liksom i 2 § 1772 års regeringsform fördes kungaeden vidare i 1809 års regeringsform, nu i 16 §: Sedd som helhet indikerar bestämmelsen att vissa frågor måste regleras genom lag eller laga stadgar och höra under domstols prövning. Dessa bestämmelser omfattade, enligt gängse uppfattning, bara kungamakten och inte den lagstiftande makten och innehöll ett krav på lagbundenhet.70 Till kungamakten räknades Högsta domstolen och, efter 1909, Regeringsrätten.71 Den har kallats Sveriges Magna Charta72 men kom inte i praktiken att få någon sådan betydelse,73 även om möjligheten har diskuterats.74 Grundlagarna skulle tolkas enligt sin ordalydelse,75 så det låg inte nära till hands för 68 36 och 90 §§ RF 1809. Ernst Kallenberg, Svensk civilprocessrätt. Föreläsningar, bd I, Lund 1917, s. 130-131, Malmgren 1921 s. 36, Myrberg 1930 s. 45-46, 58-60, 67-69, 76-78. Se också Gustaf Broomé, Några anmärkningar om den Svenske Domarens inamovibilitet, Lund 1870, s. 2. 69 16 §RF1809. 70 Se härtill t.ex. Herlitz 1930 s. 416, 71 Jfr Malmgren 1921 s. 43. 72 C. A. Reuterskiöld, ”Vår regeringsforms magna charta” i StvT1899, s. 281-296. 73 SOU1941:20 s. 13-15, Nergelius 1996 s. 592. 74 Se t.ex. Christian NaumannSveriges statsförfattningsrätt, bd 3, 2 uppl., Stockholm 1881-83, s. 41, 43, 48 och 112, och Stig Jägerskiöld, ”Mot vem riktar sigRF16 §?” i Fskr. till Vilhelm Lundstedt, Uppsala 1947, s. 129-140; jfr t.ex. de motsatta uppfattningarna hos Herman Zetterberg, ”Skatteförslaget och grundlagen” i SvJT 1947 s. 345-352 och Lage Staël von Holstein, Ägande- och förvärvsrättigheternas grundlagsskydd, Stockholm 1923, s. 19-41. 75 83 § RF 1809. Kungens och domarnas förpliktelser ”Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, wrångwisa och orätt hindra och förbjuda, ingen förderfwa eller förderfwa låta till lif, ära, personlig frihet och wälfärd, utan han lagligen förwunnen och dömd är, och ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan ransakning och dom, i den ordning Sveriges Lag och laga Stadgar föreskrifwa; ingens fred i des hus störa eller störa låta; ingen från ort til annan förwisa; ingens samwete twinga eller twinga låta, utan skydda hwar och en wid en fri utöfning af sin Religion, så widt han derigenom icke störer Samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen låte en hwar blifwa dömd af den Domstol, hwarunder han rätteligen hörer och lyder.”69

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=