kapitel 2. öppenhet för möjligheter 115 skulle kunna avsättas av kungen. Å andra sidan skulle den inte bli en ”oombytlig Corporation” eller en stat inom staten. Därför skulle justitieråd som av egennytta, vrångvisa eller försumlighet dömt orätt, så att någon kunnat mista liv eller egendom, av justitieombudsmannen eller justitiekanslern ställas inför riksrätten. Vidare skulle riksdagen utse en nämnd, opinionsnämnden, som skulle avgöra om justitieråd skulle avskedas på grund av bristande förtroende genom väld eller oskicklighet även om de inte gjort sig skyldiga till brott. Redan år 1815 togs de särskilda grunderna för avsked bort ur bestämmelsen, vilket gav nämndens verksamhet mera karaktär av riksdagens kontroll av hur utnämningsmakten utövades. De avsatta, maximalt tre justitieråd, hade rätt till pension motsvarande halva lönen. Detsamma kom år 1909 att gälla Regeringsrättens ledamöter. Den osjälvständighet som skulle kunna bli följden av detta motverkades enligt utskottet av rätten till pension, men frågan är om syftet uppnåddes. Karl XIVJohan ansåg opinionsnämnden vara okonstitutionell och böra avskaffas, och f.d. hovrättspresidenten Abraham Leijonhufvud ansåg i sina minnesanteckningar opinionsnämnden farlig för Högsta domstolens oavhängighet. Så sent som år 1956 hotade utrikesministern, jur. dr Östen Undén med opinionsnämnden ”om mot all förmodan högsta domstolen skulle ta sig befogenheten att underkänna en författning” och därigenom ”vidga[-] sin behörighet utöver vad konstitutionen förutsatt”:66 60 Konstitutionsutskottets memorial 1809 s. 190. 61 101 och 103 §§ RF 1809. Hugo Blomberg, Om Sveriges högsta domstols statsrättsliga ställning och betydelse, Uppsala 1880, s. 84-85. August von Hartmansdorff sade vid 1853-54 års riksdag att risk för ofördelaktigt utfall i opinionsnämnden förmått justitieråd att begära pension, RoAProt 1853-54:3 s. 304-305. Se också Wedberg 1940 s. 548 och 554. 62 Konstitutionsutskottets memorial 1809 s. 190; Christian Naumann, Sveriges statsförfattningsrätt, bd 4, 2 uppl., Stockholm 1883-84, s. 215-221, Malmgren 1921 s. 89. Se ang. förfarandet Riksens ständers justitieombudsmans ämbetsberättelse 1849 s. 23-25. 63 Wedberg 1940, s. 83 64 S. A. Leijonhufvud, Minnesanteckningar, utg. av H. L. von Dardel, Stockholm 1919, s. 224227. Anteckningarna i denna del avser riksdagen 1840. 65 Östen Undén, ”Några ord om domstolskontroll över lagars grundlagsenlighet” i SvJT 1956 s. 263. 66 Undén 1956 s. 263. 67 Undén 1956 s. 263. ”Det kan knappast betvivlas att en så uppseendeväckande händelse som en konflikt mellan högsta domstolen och riksdagen angående riksdagens lagstiftande behörighet skulle komma att återspeglas i opinionsnämnden.”67
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=